Zebastians blogg

FÖRR
> Skulle hela tiden gå om mig när jag ledde honom
> Ignorerade tillsägelse/korrektur, eller glömde bort direkt
> Hysterisk inne själv, gnäggade och sprang runt
> Sprang omkring när han var uppbunden i stallgången
> Inte så mycket tålamod när man verkade honom
> Extremt lättdistraherad, han släppte allt annat typ som tvångstankar
> Separationsångest, alla gånger mot hästarna även om jag var hos honom
> Sparkade i boxväggarna, speciellt vid fodring
> Gick i sin egen värld och såg inte mig om han inte ville
> Hårdhänt när man myste
> Snabba, oberäkneliga rörelser om han tappade fokus
> Ville han ha huvudet högt och spänd var det hysteri om man försökte få ned det
> Allmänt lättstressad och nervös
> Helt borta och flippig när han var lös i paddocken
> Sökte bara utvägar när man försökte få kontakt vid löst arbete
> Hoppade tom. över staketet till paddocken en gång upp till de andra hästarna
> Hysteriskt hetsig när han åt ur sitt finmaskiga hönät
> Hetsig för kraftfodret
> En jävel mot andra hästar, bitchade och högg (Compadre var prickigt skinnflådd)
> IQ = fiskmås och minne som en guldfisk i allmänhet, stackars söt-knäppbollen..

> Som en bebis när han var lugn, älskade att få kärlek
> Mjuk som bomull när han lade den sidan till
> Kom alltid fram i hagen

UTVECKLINGSSTADIET
> Skygg när man ledde honom eftersom han själv kände hur oberäknelig han själv var
> Osäker och rädd för tillsägelser eftersom han hela tiden var för PÅ och respektlös
> All hysteri blev mer som ett tix, det fortsatte men han förstod nog inte själv varför?!
> Ibland lite lugn med mig och andra gånger bara fokus på var de andra hästarna var
> I allmänhet så var han varannan dag, ibland lugnare och ibland totalt urflippad..
> Började söka kontakt i arbetet lös
> Vågade mer och mer söka kontakt när han hade bra dagar
> Föll alltid tillbaka när vi arbetade med sadeln
> Upptäckte allvarlig sadeltvång, extrem bockmaskin
> Extremt rädd för korrektur uppsuttet, både skänkel och hand
> Extremt osäker och rädd för att göra fel
> Ville han ha huvudet högt gick det få ned en bit
> Fruktansvärt läskigt tix-beteende med bett i munnen
> Stark och mer avtrubbad med bettlöst träns
> Bekräftelsesökande och orolig när man arbetade med någonting
> Fick ibland “panikångest-attacker” stod och bara skakade till han blev genomsvettig

> Föll lätt tillbaka, men såg mer och mer en trygg häst i grunden
> Var alltid nyfiken i hagen
> Kom fram och var jobbig i hagen, säkert rädd att bli lämnad ensam..
> Mer neutral i hagen, vänlig men kunde även där falla tillbaka till bitchen ibland
Bildtext: Mitt hjärta, glad, trygg och tillitsfull (12 feb 2012)

NU
> Tappar ibland fokus och blir spänd, men har då “hittat honom” och funnit avspändhet
> Blir han orolig trappar han snabbt ned och blir coolisch igen

> Går snällt bakom när man leder honom
> Lyssnar snällt och tryggt på tillsägelser
> Än så länge inte märkt av separationsångesten med hästarna om jag är med
> Står avspänd still i stallgången utan att vara uppbunden
> Följsam som en hund
> Mer och mer avspänd och följsam i arbetet lös
> Om han tar upp huvudet följer han med den på jorden om man ber honom
> Frustar och slickar och tuggar ofta vid ridning barbacka
> Frustade och trivdes senast vid ridning med sadel (och hoppas på mer av detta!)
> Följsammare och följsammare för det bettlösa tränset
> Kommer alltid fram i hagen och vill mysa, gosa, prata, vara med och följa med
> Vill alltid vara den som blir tagen i hagen för att arbeta (avis-blicken, hehe!)
> Vänlig och snäll i hagen, markerar mot andra hästar mjukt och balanserat
> Äter lugnt och gott i de finmaskiga hönäten
> Fortfarande glad i mat men absolut inte hetsig, bara matglad 😉
> Tar nya saker med mer lugn och aningens osäkerhet men väljer att ha tillit
> Trygg med korrektur för hand och skänkel, ibland liten osäkerhet som snabbt försvinner

Bett har jag inte velat utsätta honom för än (känns helt onödigt när det finns andra alternativ som fungerar) och sadeln har vi som sagt inte gjort så mycket med men det som gjorts har varit över all förväntan!

Precis som med Compadre har inte Zebastian ens varit och tänka på med AR-träning från marken eftersom han varit så oroad och otrygg i sig själv och tillsammans med människor. Antingen har han varit spänd och struttig eller så har han tappat allt vad respekt innebär och då vill man helst inte vara i närheten.

Allt eftersom vi har löst upp gammalt groll har även tanken inför AR-träningen grott i mig och det känns även som det gjort det i Zeb. Häromdagen tog jag mod till mig, gick ut på stallplanen och började med nedåt och framåt-sökningen som på bara ett par minuter gick från klarhet till klarhet.

När jag började lite smått med detta i början med honom var allt kaos Kaos KAOS!! Idag började han med att inte kunna stå still, vinglad höger och vänster, knölade ihop halsen och tryckte ut bogpartiet. Till att stå balanserat, ta ställning och böjning åt både höger och vänster, skritta på volt i låg avspänd form i båda varven, samt börja tänka öppna och sluta i vänstervarvet 🙂

WOW!! Sååå undebart att kunna prata till honom utan att han går i taket, utan istället är den goa Zebastian som han numera är i hagen. Myspojke *LYCKA*

Bildtext: Zebastian, dagens sadel-mästaren (28 feb 2012)

På grund av en onödig kommentar av en person tillsammans med min extremt goda magkänsla tog jag idag det steget jag inte på långa vägar hade tänkt mig.. Jag sadlade Zebastian uppe i stallet, lugnt och fint stod han och väntade på att allt skulle göras iordning, tog på det bettlösa huvudlaget bestående av en remontnosgrimma och tyglar. Sedan promenerade vi ned mot paddocken, gick några varv extra medan vi spände sadelgjorden. Vi löslongerade i skritt, trav och med en galoppfattning i varje varv (funkade bra, wow!) vilket var hur länge sedan som helst och vilket öven har varit väldigt svårt för mannen att klara av, i synnerlighet med sadel eftersom det är detta som framkallat rodeohästen i honom..

Efter övningarna ställde jag mig på stolen, jag satt halvt upp efter en tvekan hos Zeb.. och jag var väldigt öppen för att känna efter hur han skulle kännas med detta – Hm!? När jag vid andra försöker satt upp helt, tog stigbyglarna och han vinklade bak öronen, som han alltid skeptiskt gjorde då vi sadeltränade i somras och aldrig tog fram dem, så vinklade han nu fram dem och såg allmänt cool ut 😀

Sedan skrittade vi runt, stannade och myste, bytte varv, skitteliskrittade lite till, travade några steg i båda varven och slirade runt på gyttjan i paddocken 😉 ..för att sedan sitta av efter kanske 15 – 20 minuter och tro att mitt leende gick runt hela huvudet!!

Inte bara att vi gjorde det, för sådant spelar ingen roll för mig.. men att vi gjorde det med så sjukt god magkänsla och avspändhet. Nice nice nice! Kan inte låta bli att börja tro att denna tokstålle blir normal än dag, hiih!

Ledsen att detta inlägg fått vänta så länge ska jag börja med att säga..

Men!! Vilken häst, Zebastian 😀 Nog för att han visar hur fin han verkligen kan vara de dagar som är bra dagar och ett galet, hysteriskt monster andra dagar. Men nu känns det verkligen som vi kommit i mål (även att jag vet att man inte ska ropa hej förrän man kommit över bäcken).

Han är en ängel i hagen, kompisar med alla, säger ifrån när det behövs men aldrig orättvis. Han är lugn med maten, dock alltid sugen på något gott. Han tigger inte, men snirklar gärna in sig och “tigger snällt” genom att nuffsa i håret, på luvan eller på mina öron (mellan läpparna, haha!)

Ridningen går som sagt bara framåt barbacka i skritt och trav, lugn och fin i båda varven, mot handen, skänkeln, korrigeringar, muntligt tillsägelser osv. så vad annat kan jag inte säga än att vi kommit i mål?! :’)

Red Zebastian idag igen, när det var flera maskiner på ängen bredvid – vilken otroligt nog gick hur fint som helst! Han var lite spänd i kroppen men han visar inte alls sådär hysteriskt mycket som han gjort innan utan anstränger sig för min skulle och känns mer trygg, och MED mig :’)

Skritt och till och med trav – känns så hoppfullt med min älskade pojke nu!

Bildtext: Jag och Zeb har precis komma igenom en extrem sitution (12 feb 2012)
Bildtext: Skritt, lugnare och lugnare för varje steg (12 feb 2012)
Bildtext: Massa mums när man är så duktig! (12 feb 2012)
Bildtext: Traveli-trav.. (12 feb 2012)
Bildtext: Mer trav, till och med spetsade öron. Hade han aldrig innan.. (12 feb 2012)

Det höll på att gå åt pipsvängen kunde jag tro när jag satt först satt upp.. för Zebastian var spänd som en fiolsträng, men jag kände ändå att idag är dagen då vi kan ta oss igenom gamla trauman – för idag är en bra dag 🙂

..och tänk att magkänslan höll även denna gång, för vi kom igenom så mycket att jag knappast kunde tro att det var sant när jag slog armarna om min underbara hästs hals på långa tyglar efter en stund!

Jag kunde gå igenom allt från skritt, trav, båda varven, flytta och fixa – och Zebastian frustade gott flera gånger, när han slappade av. Obeskrivlig känsla att nå honom när han blev så låst av allt runt omkring sig..

Bildtext: Älskade!! (12 feb 2012)

Bildtext: Det enda “beviset” jag fick, stillbild från video, sedan kameran dog.. (31 jan 2012)

Andra traven gick jättefint denna gången från början. Första traven vi tog igår så var Zebastian osäker och spänd, men så snart han började slappna av kom små frust. Idag kom större frust och djupare suckar mellanåt 🙂

Videokameran var inte på min sida denna dag heller, så det enda jag fick med var de första fjutte-travstegen, sedan lade den av. Så här har ni en liten stillbild som visar att det faktiskt är trav vi pysslar med.

Fortsättning följer till helgen, förhoppningsvis..

Bildtext: Duktiga Zebben och jag har precis börjat träningspasset (30 jan 2012)

Denna häst, får jag verkligen känna in “rätta dagen” med eftersom han är så kaotisk eller underbar 🙂

På senaste tiden har det bara varit bra dagar och när jag tänker tillbaka på den dagen sensommar/höstdagen då jag senast satt på honom i paddocken, känns det väldigt avlägset. Nog för att det är länge sedan men hela hans självkänsla tycks växa massor för varje träningstillfälle från marken.

När vi pysslat några gånger uppsuttet i stallet nu också och med både Elin och Fredrik som agerat testryttare känns det som han kommer till mer och mer insikt om att livet inte är så hemskt ändå.

Jag vill helst stå på marken och kunna hjälpa honom när någon sitter på och min tanke med första traven med ryttare har jag definitivt tänkt kunnat hjälpa till från marken. Men hur gör man när man inte både kan sitta på och stå på marken samtidigt!? Dilemma..

Fredrik fick bli den första som satt på Zebastian utanför stallet, närmare bestämt på stallplanen, och gav korrigeringar från ryggen. Eftersom Fredrik dessutom enbart suttit på en hästrygg några gånger så var det perfekt att se Zebs reaktion när det inte var jag, kontrollerat, exakt och vant. Han tog det jättefint!

Denna dag gick vi ned till paddocken, barbacka eftersom jag tycker att han mest reagerar på sadeln och jag känner dessutom att den är så i vägen.. Uppsittningen från pall, barbacka var andra gången utomhus och första gången i paddocken så det skulle bli spännande att se reaktionen. Han tramsade ett par steg genom att inte riktigt lyssna på vad jag bad honom om. När jag korrigerade honom från pallen tog han det mest genom att höja huvudet, så jag gick av pallen och korrigerade mer exakt eftersom jag inte kom åt så bra uppfluget på en stol 😉 ..och det underbara var att Zebastian tog detta hur coolt som helst!

Sedan stod han urfint och jag satt upp. När jag bad honom gå blev han paff, osäker, kluven, stel och spänd. Jag har övat massor på att stå still eftersom han bara vill röra på sig och då blev det nu lite omvänt i skallen på honom kan jag tänka mig.

Vi gick igenom stapplande steg i skritten, mer flyt i skritten, flytta lite rumpestump, formning, böjning och ställning, övergångar trav, skritt, halt, igångsättningar och allt detta i båda varven. Mycket nybörjar/rida in unghäst-tänk som han verkligen behöver gå igenom igen, men skillanden är att man märker att han är riden innan så det går snabbt för honom att förstå och när han väl förstår är han helt OK balanserad.

En stor låsning kom i vänstervarvet när jag försökte bibehålla traven och forma honom för innertygeln, då lättade han faktiskt i framändan – men bara lite. Sedan när han upptäckte att inget mer hände, att jag inte blev arg, rädd eller egentligen gjorde någonting mer än att be honom fortsätta med det vi pysslade med så blev han fin igen. Det känns liksom som om han väntar på att jag ska reagera, vilket jag försöker att inte göra mer än när han gör rätt och berömmer honom!

Duktiga pojken! Satt av efter en lång, lång stund – utan att suttit av någon gång mitt emellan som jag alltid gjort annars när vi varit i paddocken (upp och av flera gånger), så jag kände mig jätte upprymd och lycklig efter vårt första “riktiga” ridpass och med vår första “riktiga” trav 🙂