Zebastians blogg

Ledsen att detta inlägg fått vänta så länge ska jag börja med att säga..

Men!! Vilken häst, Zebastian 😀 Nog för att han visar hur fin han verkligen kan vara de dagar som är bra dagar och ett galet, hysteriskt monster andra dagar. Men nu känns det verkligen som vi kommit i mål (även att jag vet att man inte ska ropa hej förrän man kommit över bäcken).

Han är en ängel i hagen, kompisar med alla, säger ifrån när det behövs men aldrig orättvis. Han är lugn med maten, dock alltid sugen på något gott. Han tigger inte, men snirklar gärna in sig och “tigger snällt” genom att nuffsa i håret, på luvan eller på mina öron (mellan läpparna, haha!)

Ridningen går som sagt bara framåt barbacka i skritt och trav, lugn och fin i båda varven, mot handen, skänkeln, korrigeringar, muntligt tillsägelser osv. så vad annat kan jag inte säga än att vi kommit i mål?! :’)

Red Zebastian idag igen, när det var flera maskiner på ängen bredvid – vilken otroligt nog gick hur fint som helst! Han var lite spänd i kroppen men han visar inte alls sådär hysteriskt mycket som han gjort innan utan anstränger sig för min skulle och känns mer trygg, och MED mig :’)

Skritt och till och med trav – känns så hoppfullt med min älskade pojke nu!

Bildtext: Jag och Zeb har precis komma igenom en extrem sitution (12 feb 2012)
Bildtext: Skritt, lugnare och lugnare för varje steg (12 feb 2012)
Bildtext: Massa mums när man är så duktig! (12 feb 2012)
Bildtext: Traveli-trav.. (12 feb 2012)
Bildtext: Mer trav, till och med spetsade öron. Hade han aldrig innan.. (12 feb 2012)

Det höll på att gå åt pipsvängen kunde jag tro när jag satt först satt upp.. för Zebastian var spänd som en fiolsträng, men jag kände ändå att idag är dagen då vi kan ta oss igenom gamla trauman – för idag är en bra dag 🙂

..och tänk att magkänslan höll även denna gång, för vi kom igenom så mycket att jag knappast kunde tro att det var sant när jag slog armarna om min underbara hästs hals på långa tyglar efter en stund!

Jag kunde gå igenom allt från skritt, trav, båda varven, flytta och fixa – och Zebastian frustade gott flera gånger, när han slappade av. Obeskrivlig känsla att nå honom när han blev så låst av allt runt omkring sig..

Bildtext: Älskade!! (12 feb 2012)

Bildtext: Det enda “beviset” jag fick, stillbild från video, sedan kameran dog.. (31 jan 2012)

Andra traven gick jättefint denna gången från början. Första traven vi tog igår så var Zebastian osäker och spänd, men så snart han började slappna av kom små frust. Idag kom större frust och djupare suckar mellanåt 🙂

Videokameran var inte på min sida denna dag heller, så det enda jag fick med var de första fjutte-travstegen, sedan lade den av. Så här har ni en liten stillbild som visar att det faktiskt är trav vi pysslar med.

Fortsättning följer till helgen, förhoppningsvis..

Bildtext: Duktiga Zebben och jag har precis börjat träningspasset (30 jan 2012)

Denna häst, får jag verkligen känna in “rätta dagen” med eftersom han är så kaotisk eller underbar 🙂

På senaste tiden har det bara varit bra dagar och när jag tänker tillbaka på den dagen sensommar/höstdagen då jag senast satt på honom i paddocken, känns det väldigt avlägset. Nog för att det är länge sedan men hela hans självkänsla tycks växa massor för varje träningstillfälle från marken.

När vi pysslat några gånger uppsuttet i stallet nu också och med både Elin och Fredrik som agerat testryttare känns det som han kommer till mer och mer insikt om att livet inte är så hemskt ändå.

Jag vill helst stå på marken och kunna hjälpa honom när någon sitter på och min tanke med första traven med ryttare har jag definitivt tänkt kunnat hjälpa till från marken. Men hur gör man när man inte både kan sitta på och stå på marken samtidigt!? Dilemma..

Fredrik fick bli den första som satt på Zebastian utanför stallet, närmare bestämt på stallplanen, och gav korrigeringar från ryggen. Eftersom Fredrik dessutom enbart suttit på en hästrygg några gånger så var det perfekt att se Zebs reaktion när det inte var jag, kontrollerat, exakt och vant. Han tog det jättefint!

Denna dag gick vi ned till paddocken, barbacka eftersom jag tycker att han mest reagerar på sadeln och jag känner dessutom att den är så i vägen.. Uppsittningen från pall, barbacka var andra gången utomhus och första gången i paddocken så det skulle bli spännande att se reaktionen. Han tramsade ett par steg genom att inte riktigt lyssna på vad jag bad honom om. När jag korrigerade honom från pallen tog han det mest genom att höja huvudet, så jag gick av pallen och korrigerade mer exakt eftersom jag inte kom åt så bra uppfluget på en stol 😉 ..och det underbara var att Zebastian tog detta hur coolt som helst!

Sedan stod han urfint och jag satt upp. När jag bad honom gå blev han paff, osäker, kluven, stel och spänd. Jag har övat massor på att stå still eftersom han bara vill röra på sig och då blev det nu lite omvänt i skallen på honom kan jag tänka mig.

Vi gick igenom stapplande steg i skritten, mer flyt i skritten, flytta lite rumpestump, formning, böjning och ställning, övergångar trav, skritt, halt, igångsättningar och allt detta i båda varven. Mycket nybörjar/rida in unghäst-tänk som han verkligen behöver gå igenom igen, men skillanden är att man märker att han är riden innan så det går snabbt för honom att förstå och när han väl förstår är han helt OK balanserad.

En stor låsning kom i vänstervarvet när jag försökte bibehålla traven och forma honom för innertygeln, då lättade han faktiskt i framändan – men bara lite. Sedan när han upptäckte att inget mer hände, att jag inte blev arg, rädd eller egentligen gjorde någonting mer än att be honom fortsätta med det vi pysslade med så blev han fin igen. Det känns liksom som om han väntar på att jag ska reagera, vilket jag försöker att inte göra mer än när han gör rätt och berömmer honom!

Duktiga pojken! Satt av efter en lång, lång stund – utan att suttit av någon gång mitt emellan som jag alltid gjort annars när vi varit i paddocken (upp och av flera gånger), så jag kände mig jätte upprymd och lycklig efter vårt första “riktiga” ridpass och med vår första “riktiga” trav 🙂

Nu kommer ni nog tro att jag blivit skogstokig, men lugn bara lugn jag är frisk och tänker klart 😉

Igår satt Fredrik på Zebastian igen, men denna gången utanför stallet, barbacka och skrittade runt på stallplanen med endast mig lätt korrigerande från marken i lina.

Kanske det finns hopp för lille stresspojken som var lugn som en filbunke. Fredrik kunde styra (med sin nybörjarbalans, hehe!) med både tyglar och även lägga till mjuk skänkel, samt korrigerande skänkel och tygel – allt gick såå bra ♥

..och jag var mycket noga med allt, samt känna in läget eftersom Fredrik bara suttit på en häst några gånger. Men han har varit med mig så mycket från marken och sett, tagit in och förstått mitt tankesätt så därför känns det FAKTISKT bra att sätta upp honom på Zebastian, speciellt eftersom han är så lugn och ovanligt balanserad!

Jag han gärna sitta på Zebastian själv, så jag slänger inte upp andra för att offra dem 😉 Men eftersom jag vet hur jobbigt han har haft det med ryttare så vill jag finnas för honom på marken. Skulle jag sitta upp har jag ingen på marken, utan då sitter jag hellre själv och löser det, vilket inte skulle kännas rättvist mot Zeb.

Jag känner mig ganska säker på att han känner något hat mot sadeln eftersom allt har gått så himla bra sedan jag skippade den. Uppsittningarna från pall, kravlandes upp kan max ge en reaktion på att ta upp huvudet och/eller gå ett steg för att sedan kunna korrigera det. Med sadeln känns allt så “farligt”!

Får se hur jag gör framöver, avslöjar inget i förväg utan kommer med små överraskningar till er såhär istället 😀

Har nu suttit på Zeb flera gånger i stallet och korrigerat honom likadant från marken som jag nu även gör från ryggen 🙂 Hjärtat slår lite hårdare lite ibland kan jag känna, men inte alls så som det gjorde första gången – då riktigt bankade det i bröstkorgen!

Han var lite trajsig idag, mer än vanligt, så jag väntade nästan på att han skulle få nog av mig när jag hela tiden fick påminna honom om att lyssna och vara närvarande, men han var verkligen så duktig. Att lyfta ett framben utan att tippa framåt eller spänna sig bakåt är ingen lätt konst om man heter Zebastian. Samma sak som vi tränar på från marken, som inte heller alltid är helt lätt. Jag hade idag, innan jag satt upp, tränat på detta fast från högersidan och innan har jag bara gjort det från vänstersidan.

Zorros ägare, Elin, var ute och hälsade på så hon fick äran att sitta upp – lite testperson. Fredrik har ju suttit på honom och gått några steg men det var under väldigt kontrollerade former där han bara satt på honom lite som en docka..

Elin blev lite spänd eftersom hon kände sig nervös, så Zebastian svarade direkt med att bli lika spänd han (om inte mer spänd!) men när jag backat av honom ett halvt steg, åter in i ramen slappnade de av tillsammans. Det var intressant att se hans reaktion med någon som hade lite nerver och hur han svarade på att jag direkt sade till honom – han tog det precis som jag ville, tryggt och tillitsfullt.

Zebastian fick ett par godisar av Elin från ryggen och sedan traskade vi några varv runt tunnan i mitten av stallet. Jätteduktiga var de! Han har svårt att lyssna riktigt i det bettlösa, och skulle jag ha bett är jag rädd att stressa upp honom i onödan, men eftersom jag kunde korrigera från marken funkade det fint ändå.

Vilken grej, att börja diskutera saker med Zebastian uppsuttet. Det kunde jag inte tro att jag skulle få för mig om jag frågat mig själv det igår 😉

Det kändes rätt när jag tog in honom från hagen, för trots att han var lite skrikig mot de andra hästarna så var han “med”. Jag testade att lyfta fötter, som jag gjort det senaste träningspasset genom att peta på respektive ben och det gick hur fint som helst även idag. Han tog en tillrättavisning när han tappade fokus och blev trygg direkt utan att få panik över att han gjorde fel. Istället blev han spänd och flyttade sig ett par steg för att sedan gå in i ramen igen och känna sig lugn och bekväm – perfekt!

Det önskvärda beteende jag söker är att hästen håller sig i ramen och försöker ta kontakt med mig för att den känner sig trygg med det. Desto tryggare hästen blir desto mindre behöver den min trygghet och skapar istället sin egen trygga zon och blir säkrare i sig själv 🙂

Nu när han söker mer och mer kontakt, vare sig han har flippat eller varit trygg, så känns det såå stort för mig OCH HONOM (såklart!) när han vågar lita på en människa. Jag får känslan av att han innan velat vara till lags men inte klarat av det när han haft så mycket i sig som bara måste komma ut. Alla stackars människor har blivit väldigt hjälplösa.. och så har han andra gånger inte fått en syl i vädret och genom att bli kuvad – blivit tystad.. lilla pojken! Inte lätt när vissa velat väl men ändå har det fungerat och andra varit så övertygade om att lösa det så att de tar till alla medel. Internet är bra när man söker svar och mycket har jag själv kunnat forska i och se tydliga samband. Min tanke är att med kärlek räta ut alla frågetecken kring denna hästs liv för alla som varit i kontakt med honom och kämpat för hans skull.