Zebastians blogg

Bildtext: Gissa följeslagaren!? (16 nov 2011)

Vad ser detta ut som för er? 😉

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Bildtext: Compadre och jag med Zebastian på släptåg (16 nov 2011)

Ni anar inte hur bra detta gick och alla växte under detta träningspass!

Compadre kände sig väldig osäker och stressad från början när linan hängde mot hans sida eller om den lade sig över rumpan när Zeb kom för långt bak men han blev snart mer tålmodig och accepterade detta jättefint. Minsta lilla grej så kom han tillbaka till att bli skeptisk men lika snabbt lyssnade han också på mig och höll sig fint i skinnet.

När jag testade lite trav var det galoppelopp på stället och han började faktiskt slänga med huvudet som han gjorde i början när jag red honom men efter att jag stannade och talade med honom slutade han helt 🙂

Zebastian var som en ängel – tro det eller ej. Eftersom jag använder mycket röstkommandon och prat med mina pållar både från marken och från ryggen trodde jag att han skulle bli stressad av att jag kommunicerade med Compadre, men det var tvärt om.. Zeb stod och väntade tålmodigt på lite problemlösning som jag och Compadre ägnade oss åt strundtals. Man kunde tro att Zeb var världsvan på detta :O haha

Jag vet inte om Z inte har någon erfarenhet alls av någon som talar med honom “ovanför” men det var både kul och intressant att se hur stabil han var.

Det som jag märkte av var att han gick in i sin fasad som han hade när han kom, nämligen lite väl bekväm och när jag skulle korrigera honom ibland för att han kom på fel sida berörde det honom inte alls och han valde nästan att skita i att lyssna på mig för att jag inte kunde göra så mycket från ryggen på Compis. Men det tog bara ett par extra sekunder, sedan ordnade vi allt och kunde fortsätta 🙂

Det är inte alltid lätt att ha massa känslor som spelar en ett spratt. Zebastian är en cool kille som får sina nervösa sammanbrott, han har extremt taskig självkänsla stundtals samtidigt som han ibland tar saker med otrolig säkerhet och lugn.

Innerst inne är vi alla trygga, men de känslor som ligger runt om oss kan ibland ställa till det och göra oss osäkra och otrygga i situationer. Zebastian har börjat leva ut de känslor som plågar hans inre ande och att vara i hans närhet när detta händer är inte särskilt trevligt, men eftersom han valt att dela med sig av sina “demoner” får jag se det som ett previlegie och vara där med honom, stå ut med honom och stötta honom genom det.

Eftersom jag börjat SE honom mer nu till vardags och istället för att ignorera hans otrevliga respektlöshet så behandlar jag honom tydligare, med mindre tolerans mot hans hänsynslöshet och massor av kärlek och tolerans när han visar sig skör. Precis som Compadre redan har gått igenom, spelar Zebastians känslor honom ett spel som självklart är väldigt jobbigt.

Hästar är snabba på att läsa av och förstå mönster i kroppsspråk och har de svårt för detta är det någonting som stör, som just nu för Zebastian. När han hamnar i konflikt med sig själv och sina handlingar har han svårt att ta in mig i sin lilla bubbla och då blir han som “hjärn-död”. Effekten av att fullfölja en uppgift blir extremt förlösande när man äntligen når fram till honom men också väldigt mentalt krävande för mig som inte har någon nyckel till hans känslobank (än!).

Vi fortsätter på vår väg och väntar med uppsittning eftersom det vore orättvist mot både honom och mig att blanda in det momentet nu när vi är på god väg mot någonting stort i hanteringen 🙂

Om och om igen, trampar trampar (tramsar!) och kommer ingen vart.. Vi tragglar och det är verkligen som traggel just nu. Jag hör av mig om det sker någon förändring, några framsteg. Han är så djupt inne i sig själv och det kvittar hur logiskt, noga förklarat eller pedagogiskt framlagt det jag berättar är – allt är kaos med den här hästen.

För er som inte hänger med har jag nu börjat engagera mig i Zebastian efter att han har fått gå och känna in sin tillvaro i livet. Han faller in i mönster som han inte tar sig ur. Just nu befinner han sig i ett mönster i hans eget huvud, det är svårt att förklara..

Jag återkommer, som sagt.

En väldigt oväntad stund fick jag och Zeb ta i torsdags kväll när jag kom ut för att kvällsfodra pojkarna. Klockan var runt tio och jag hade precis hängt upp Compadres hönät och skulle gå över till Zebastian, då jag ser att han står och skälver och skakar i hela kroppen. Precis såhär har jag berättat att han gjort en annan gång när jag tog in honom i stallet när den var halvfärdigt och då trodde jag att det var att han blev orolig över miljön kanske?!

Jag hade för några minuter sedan hört att en räv skrek i skogen en bit bort men den tystnade efter några skrik, om det var detta han nu var så upprörd/uppriven av!?

Tja, tänk er synen av en häst som står och skakar mitt framför er som verkar vara helt utan anledning. Vad gör man?! Förra gången testade jag allt så jag visste att det bara fanns en sak kvar – min samtalsbox! Igen.. *suck*

Jag tror att det tog mig 20 – 30 minuter för att nå honom. Trots att han befann sig rent fysiskt i boxen så fanns det ingen hemma mentalt, som att snacka med ett spöke. Extremt magiskt och obehagligt på samma gång när han efter denna långa stund äntligen börjar söka kontakt, eller inte?! Det är oerhört svårt för mig att läsa av om han är närvarande eller inte eftersom han är extremt lättlärd och går nästan läskigt snabbt in i vanemönster. Ett exempel på detta är att han när jag ger honom och Compadre mat på olika ställen ALLA GÅNGER går till “sin” mat även om han behöver gå förbi Compadres först. Detta mönster klarar han ut med en sådan vana att han inte är öppen för förändringar, det blir som en trygghet för honom som han väljer att befinna sig i.

När omständigheterna är mer fria och inte innefattar några direkta mönster har han svårt att veta hur han ska beté sig och blir då extremt osäker och jag skulle nästan kunna säga lynnig och opålitlig.

Vad tycker ni detta låter som, för mig som ett av alla dessa “fack” som vi stoppar människor med sociala svårigheter, vilket jag inte ens vet en bråkdel av men som jag förstått eftersom vi har särskolor m.m. i vårt samhälle.

Det otroliga och magiska med denna kväll är att min träningsmetod, som jag IDAG döpt till “samtalsbox”, är att jag fick bevisat fungerar på de mest extrema individer i de mest extrema situationer för..

..tro det eller ej, men Zebastian slutade skaka och skälva. Han slickade och tuggade samma typ av sätt som han gjorde vid vår senaste träningstillfälle vid vårt genombrott – intressant!

Jag stannade hos Zebastian för att kontrollera att situationen var stabil och han spände sig några gånger max och lyssnade av läget, men vibrerade ingenting i muskulaturen utan kom några sekunder senare tillbaka till verkligheten, ur sin bubbla, och fortsatte tugga på sitt hö i stillhet.

Compadre är helt normal när Zeb blir såhär, han påverkas ingenting!

En sista sak jag ska flika in om det här beteende är att så som jag utvärderat allt till nu är att Zeb har sjukligt (?) och farligt kontrollbehov som fullkomligen går honom över huvudet. Teorin för just detta tillfälle är att han hade panik över att han inte visste vad rävskriken kom ifrån eller vad det var för något och då kunde han inte släppa det. När jag sedan kom emellan och inte gav honom möjlighet att ha kontroll på läget blir han helt tokig.. för att tillslut komma in i ett lugn, en stillsamhet och harmoni där han känner in sig själv istället för allt annat runt omkring honom!

Denna häst.. haha, kan inte sluta förundras över hans svängningar!

Nu skulle jag testa den nyinförskaffade westernsadeln och kände mig väldigt säker på att han skulle få X antal bockattacker eftersom den är bra mycket större och klumpigare än en vanlig sadel. Men ingenting kom..

..i alla fall inte till en början. Efter lite träning från marken i båda varven i skritt och trav så bad jag om galopp i vänstervarvet och det fungerade förvånansvärt bra, helt utan sparkar och flum som han brukar göra. Jag kunde även be honom om högergaloppen i högervarvet och det är alla gånger galenskapsvarvet, men det funkade OK.

Gjorde lite uppsittningsträning, vilket gick precis sådär klockrent som det gjorde innan förra gången när jag fick känna på han “bryt” (bara känslan!), så jag gick över till lite markarbete igen.

När jag bad om högervarvet nu, behövde jag inte ens tänka galopp utan det var kört redan i skritten. Så när jag bad honom att gå åt höger, ramade in honom, kom de som på beställning – bulleribulleribock! De var inte kraftfulla och låsta som han brukar bocka, jag skulle nog säga en 6:a av vad jag har sett på en skala 0 till 10. Men sedan var det dock kört att få kontakt med honom..

Bockningarna, har jag nu VERKLIGEN konstaterat, sitter alla gånger ihop med hans hysteriattacker. Han galopperar eller travar runt runt, kastar sig som en westernhäst från sida till sida. Känner sig trängd, blockerad, låst i sig själv?! Jag känner verkligen att han kom till “Naturligtvisabella – psykiatri-avdelning”..

Välkommen du också med din häst om du behöver 😉

..och han behöver verkligen hjälp. Det komiska i allt detta är att jag för ett tag sedan skummade igenom en psykologibok som en av mina elever tipsade mig om och där läste jag om precis de “tekniker” jag använder mig av – väldigt fascinerande!!

Jag fick avbryta allt som hade med fortsatt uppsittningsträning eller markarbete att göra. Eftersom han springer till han är genomsvett och blir MANISK kontaktsökande med Compadre, tog jag honom i grimma och grimskaft och fick verkligen försöka nå honom på djupet genom att rama in honom i min “samtalsbox”. Efter en alldeles för lång stund öppnade han äntligen upp sig och jag har nog aldrig (?) sett en häst slicka och tugga så kraftfullt. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag från början trodde han fick ett typ av ticks och samtidigt slickade upp den svett som trängt fram runt munnen. Denna häst kan verkligen självsvettas och det är även detta första gången jag sett ett så extremt nervöst beteende.

Jag fick svampa av honom och sedan fick han stå med ett fleecetäcke och äta lite hö i sin box. Han accepterade detta väldigt bra och ropade enbart några gånger till Compadre som gick ute i hagen. Annars blir han mer eller mindre hysterisk eller i bästa fall stressad och orolig och gnäggar och kommer inte till ro.

Jag tror verkligen att han stod och funderade över vad som hände i kroppen på honom efter vår pratstund i min “samtalsbox”, vilket är väldigt bra – då är vi på väg åt rätt håll 🙂

Nu är det bara en förlösande effekt kvar! Sedan står vi på mållinjen redo att välja riktning – uppåt 🙂
Bildtext: Zebastian och jag connectar (maj 2011)

Det har varit galenskap på galenskap som jag nu börjar bli trött på. Compadre får ta allt för mycket skit i hagen och Zebastians ryck kommer när man minst anar det. Jag vet inte riktigt vad han varit med om, vem som har gjort vad eller hur han uppfattat allt genom alla år men just nu får han komma ned på jorden för han är hos mig för att stanna!! Det är ju såklart tanken, han och jag och Compadre 🙂
Bildtext: Zebastian stollar runt i hagen som vanligt.. (okt 2011)

Så fort han är på lagom avstånd för att kunna bralla omkring utan att jag kan påverka honom lever han f*n och utnyttjar alla lägen för att verka cool. Egentligen är han bara så osäker med extremt kass självkänsla, men det är inget försvar för hans beteende – bara en anledning.

Nu fick han möta min extrema inramning när han till råga på allt stressat upp Compadre mitt i en övning och det blev liksom droppen. Jag har väl egentligen bara väntat på det “rätta tillfället” men eftersom han som sagt alltid vägen av precis så jag inte “kommer åt honom” så har det dröjt.

Han öppnar sig mer och mer för varje dag, vilket är positivt eftersom det visar att han känner sig trygg och kan visa sina innersta känslor. Men nu börjar det bli så dags att bearbeta bort dem.

Skillnaden på när jag tränar mina egna hästar och andras är att på andra är det tekniker som jag praktiserat på mina egna. Jag låter saker gå till överdrift och underdrift för att läsa av läget – och på så vis kan jag sedan möta mina kunder med en stor erfarenhet i hur olika saker ter sig i olika situationer och med olika hästar.

Zebastian ska nu tränas som “kundhästar” eftersom “tiden är inne”.. och ja jag vet att det är väldigt mycket situationstecken nu men det är för att allt är relativt och det är verkligen hur man tar dessa saker i situation till situation.

Pad är beställd till westernsadeln, sedan blir det hantering, ridning m.m. Zebastians tid är inne 😉

Så kom svarsresultatet:

Kan det vara så att han försökte sig mig något..!? Han är så känslig Z, och ändå är han så grov och hänsynslös i sitt beteende många gånger, knas. Behandling nu och massage istället för uppsittningsträning.