Zebastians blogg

Att jag inte slutar att både förundras och förvånas över varje hästs tydliga signaler, berättelser, samband mellan cellminne, musklerminne och mentalitet!? Men jag blir hela tiden så positivt överraskad över att jag ser detta mönster allt tydligare och hela min världsbild av hästens som individ går från klarhet till klarhet vilket varje gång känns så underbart 🙂

Hästarna bekräftar hela tiden att jag är på rätt spår, men Zebastian har varit den som har skiljt sig från massan. Han lär vara den häst som ska få mig att våga tro på mig själv även om saker inte verkar självklara direkt.

Min tanke var vid senaste träningstillfället att börja tricksa med Zebastian eftersom jag vill kunna stimulera hans hjärna mer så jag kan nå honom i ridningen mer sedan och få bort honom från “maskin-hästen” vilket han så ofta känns som. När jag kommunicerar får han panik över att behöva tänka och agera och tja, lite som en maskin som går på högvarv och får kortslutning.

Jag försökte även minnas varför jag valt att inte trickträna honom när han haft sina “vilo/tänk-perioder” men fick påmind! Han fattar inte ens belöningstänket och antingen stänger han av och försvinner in i en annan värld eller så blir han orolig. När jag för några månder sedan började med honom lade jag det på hyllan just för att jag inte ville få någon negativ känsla förknippad med det.

Nu däremot testade jag av läget och det var annorlunda. Från början när jag petade lätt på hans vänster framben fattade han ingenting, sedan struntade han i vad jag gjorde, sedan tittade han på annat, sedan försvann han in i sin lilla Zebastian-värld och såklart så blev han sedan upprörd när jag pockade på hans uppmärksamhet och kämpade med att få ut honom ur sin lilla bubbla.

Skillnaden denna dag var att han kom ut ur bubblan och jag kunde dra värdefulla slutsatser, liknelser i beteenden och låsningar. Det är nämligen så att när jag satt på honom för några månader sedan ute i paddocken och han blev så oerhört spänd och låst och jag bara väntade på en explosion, som som tur var aldrig kom men ändå, så låste han sig på exakt samma vis. Nu när jag skulle “låsa upp honom” blev det liv i luckan, vilket säkerligen är samma beteende som urartar när folk har suttit på honom och han kastat sig.

När han kom ned på jorden igen var han helt slut i hjärnan men samtidigt såå PÅ jorden. Aldrig har jag sett en sådant förlösande uttryck på honom innan och inte heller har han förmedlat sådan tillfredsställese som nu. Jag upplever detta dagligen när jag arbetar med andra hästar men han skiljer sig som sagt mycket från mängden.

När jag testade att han skulle lyfta sitt högerben, det som utlöst allting(!), gjorde han det som om han aldrig gjort något annat – underbart! Wow 🙂

Han fick stå och mumsa lite hö en stund sedan och så testade jag lite senare att göra samma sak och precis som i slutet innan så funkade det helt perfekt- duktig älskling, det finns hopp om dig 😉

När tillridningsponnyn Zorro kom i måndags kväll var jag lite spänd på att se Zebastians reaktion eftersom han var så EXTREM i hagen mot de andra hästarna, hos förra ägarna. Dock vet jag att hans kompis var en skimmelponny, men jag tyckte inte att han var så värst trevlig mot någon i just hagen.

Jag tvekade på om jag skulle släppa in Compadre eller Zebastian till Zorran först. Antingen Compadre så de får bli kompisar innan “monstret” kommer till attack, eller avklara saken med Zeb först så han försvarar Compadre eller tar parti med honom!?

I sista sekund gick jag som vanligt på känslan och tog Zeb först, eftersom han skulle flippa mentalt annars och med stor sannolikhet falla tillbaka till sitt taskiga mönster.. och när jag kom till hagen och släppe in honom till lilleman var det hur coolt som helst hela tiden. Inte ett pip, inte ett naffs, inte ett skri eller ens en spark. De bara fann sig i allt direkt och sprang runt i hagen och checkade läget 🙂

Så himla stolt jag blev över Zebastian!! Visst hade de hälsat på varandra över boxkanten under natten men jag trodde verkligen att det skulle bli lite liv i luckan ändå.. och när jag släppte in Compadre efter en liten stund höll det sig lika lugnt. Det enda som märktes i annorlunda beteende var att Zebastian hela tiden gick emellan dem så de inte fick hälsa på varandra.

När det var matdags bytte de höhögar ibland, åt ur samma ibland, växlade runt, flyttade omkring, men helt lugnt med aningens osäkerhet från Zorros sida.

Veckan har sedan varit väldigt fin mellan de tre pojkarna och de enda sura minerna jag märkt av är när de ibland är i lösdriften tillsammans, men det har också lugnat sig mer och mer för varje dag. Det känns lite som att Zorro var så hetsig mot maten eftersom han inte är van vid att ha mat större delen av dygnet så då drogs liksom båda mina med i jargongen, som precis som jag sade lugnade sig efter ett par dagar.

Dessutom så har Zebastian fått en annan roll nu i gänget, och när jag säger gänget så menar jag i stallet, jag, Compadre, Zebastian och nu Zorro, för nu är Zorro nykomlingen som inte vet reglerna och så får Zeb stoltsera lite extra eftersom han kan bättre 😉 Söting, det märks verkligen hur gott det gör honom!

När jag tillrättavisar Compadre från andra sidan stallet kan ofta Zebastian ofta ta åt sig, lite som att han blir hackkycklingen, eller att han tar på sig rollen som det, ofta resulterar det i att han ger sig på Compadre i efterhand för att liksom ta ut sin ilska på honom och hacka lite tillbaka. När jag ger Zebastian tillrättavisning reagerar inte Compadre ett svatt, han vet precis.

Nu när jag givit Zorro tillrättavisning reagerade Zeb i början, men eftersom han såg hur Compadre inte brydde sig något alls så fick han även här en ny syn på världen 🙂

Det är verkligen en sådan stor skillnad på att vara en flock på en människa och en häst, två hästar och en människa, tre hästar och en människa osv. vilket ska bli så hiimla spännande desto mer vi blir här ute i skogen 😀

Lilla hjärtat har nu varit duktig och välmenande i veckor! Jag minns inte ens när det strulade senast.. Visst är han lite smått hektisk ibland när man leder honom eller öppnar boxdörren men ingenting som stör nämnvärt.

Han tar det väldigt varligt än vid fodring och tillsägelser är okej, en öppen dialog där man lyssnar på varandra – precis så som jag önskar.

När jag satt på honom häromdagarna blir han såklart spänd och misstroende (?) /nervös men han håller sig så fint i skinnet. Uteritten blev ut i skogen med min syster promenerandes som sällskap, sedan satt jag av och gick bredvid hem igen 🙂

Nu har det varit mycket jobb iväg men jag ser verkligen fram mot mer träning och ridning på pojken min. Speciellt eftersom jag testade en övning i boxen igår som han tottalflippat över innan = byta varv, i all sin enkelhet – eller? 😉 ..och det gick så fint. Skeptisk ibland men höll sig lugn och verkade börja förstå jättefint.

..du är så söt när du är snäll och glad 😉
Bildtext: Zebastian den glade och jag (23 dec 2011)

Bildtext: Zebastian och jag, mysepys (23 dec 2011)

Mina damer och herrar – jag vill härmed presentera: Jag och Zebastian testar på första uteritten tillsammans efter lite barbacka-uppsittnings-träning i stallet några dagar 😉

Bildtext: Jag och Zebastian i stallet, stillastående och skritt (23 dec 2011)
https://youtube.com/watch?v=iLh0q6CZgKkVideo: Here we goo – hihi! (25 dec 2011)

Äntligen är vi igång igen! ..men denna gången inomhus 😉 För den bästa lugnaste platsen med “lagom” utrymme är i vårt egna lilla stall som ju dessutom inte är så litet utan gott om plats för att röra sig i skritt men ändå tryggt inom fyra väggar.

Ja, visst låter det lite knasigt men jag ska visa vad jag menar med ett videoklipp så fort min kamera vill samarbeta, för jag har spelat in flera gånger men får inte in den på datorn..

Hur det ser ut, dagsläget – är att jag nu sitter på Zebastian igen, men nu barbacka med halsring och grimma/bettlöst träns. Vi övar på att stå still och mysa med akademisk ridkonst-nedåt-framåt-tankar 🙂

Återkommer så fort kameraproblemet är löst!

😀

Vilken häst, så knasig så jag blir inte klok på honom, hehe! Men nu vet jag inte i hur många veckor som han har samlat på sig pluspoäng på pluspoäng. Han väntar fint när man stoppar i höet i hönätet, han äter lugnt och fint. Han accepterar att gå bakom i lugn och ro när man leder honom. Han tar det lugnt när man slussar in honom i boxen. Han kan ta tillrättavisningar i boxen utan att få nervösa sammabrott. Listan hade kunnat göras lång men som ni förstår så genomgår han verkligen en förvandling hela tiden, trots att det gått mycket upp och ned.

Jag som alltid moralkakar alla andra om att bakslag är ett steg att samla sig i för att strax därpå (när man tagit sig igenom det!) utvecklas – framåt! Men ändå slår det lika hårt på mig när jag själv står där. Vilket ioförsig är bra för då kan jag alltid förstå andra som genomgår bakslag med sina hästar.

Nu känner jag mig såå sugen på att sitta upp på honom igen! Jag var verkligen HELT OFF på det innan och tänkte att jag aldrig mer skulle vilja ens tänka på det. Men det är verkligen den här känslan som jag väntat på, det kommer när tiden är inne 🙂

Vilken känsla!

Pojkarna har fått gå ute i det milda “vintervädret” någon vecka nu eftersom det känns som det gör dem mer gott än att stå inne och trampa i boxarna. När Zebastian dessutom har sådana problem med att anpassa sig till min och Compadres tanke med relationer..

Jag har själv känt att jag kopplat bort Z, på grund av allt och självklar handlar det inte om utfrysning men jag är väldigt noga med att man inte varken som människa eller häst får bete sig hur som helst. Respekt och acceptans har varit ord som lilla pojken haft stora problem med.

Nu däremot känns det som vinden har vänt, kanske tillfälligt men det känns verkligen. Han tar det väldigt cool och vi kan “prata om saker” utan att det blir ett himla liv (helt otroligt!)

Hade kunnat skriva en hel roman om detta men jag låter det vara en bra känsla 😉