Zebastians blogg

Varför stanna när man fått full rulle på kärran??!!
Bildtext: Favorit-gångarten galopp? (25 juli 2012)

Så verkar Zeb resonera för tillfället och undan går det i svängarna, det ska ni veta.. Ena sekunden är han en ängel, sådär utvecklande och inkännande, för att sedan vända tvärt och förvandlas till ett stort monster.. eller ska jag hellre kalla honom “en springande hamster i ett hamsterhjul” – för han tappar helt vett och förstånd, irrar runt som en stucken höna och går omöjligen att få kontakt med.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Han ska inte tränas löst, i en större inhägnad för han pallar inte det. Jag trodde verkligen inte att det skulle komma såhär stora bakslag, men de är till för att komma, det vet jag ju, men det känns alltid tungt.

Bildtext: Fina pojken (25 juli 2012)

Massor glädjs jag dock i hur underbart duktig han är från ryggen nu och har varit varje
gång med hur stora framsteg som helst – man får inte klaga!

Bildtext: Ovanligt skeptisk pojk idag (25 juli 2012)

Zebastian för sjutton! Lilla stora underbara knasboll 😀

Nu har jag tagit mod till mig och börjat plocka in honom mellan hjälperna lite mer på allvar. Än så länge är det bara skrittarbete med något inslag av trav för att testa av läget.

Något som jag märkt är att han trampar på med “fejk”-övertramp eftersom han är så låst på framdelen att man luras av att han går under sig extra mycket. Idag kom vi bort från detta massor och jag ser fram mot att spela in när vi travar nu och jämföra flytet och lyftet i bröstkorgen 🙂

Dessutom introducerar vi, denna gången på allvar och på riktigt, inte bara fin, smått, försiktigt.. – for real! Vänster yttertygel och vänster innertygel, höger yttertygel och höger innertygel, tillsammans med höger ytterskänkel och höger innerskänkel, samt vänster ytterskänkel och vänstre innerskänkel – några detaljer att installera i en stor muskelknuta även kallad Zebastian 😉

Men helst seriöst så börjar det hända grejer. Helt plöstligt ser jag fram mot en kontinuitet i ridträningen, för nu är grunden redan befäst – vilket i snitt har varit max ett träningspass per månad, ibland med tätare intervaller, men då med flera månders uppehåll och ibland som sagt mer sällan.

Ska bli himla spännande att se vart vi tag vägen, ekipaget, nu när saker och ting faktiskt börjar ta form. Dock är det en lång väg kvar, ska påminnas. Skritt, trav och galopp ska sitta felfritt i paddocken, barbacka, samt skolorna i ialla fall skritt och trav. Sedan är det samma visa med sadel på, och sedan är det dags att börja ge sig ut i skogen.. *pust*

Vi får se hur väl jag håller schemat, men jag tror ändå att det blir (ungefär) så 🙂

En extra smaskig detalj som ska tilläggas var att idag var han och jag osams från marken och han stimmade runt som ett psychoo. Vilket jag tog mod till mig och såklart samtidigt förnuftet till fånga och SATT UPP, trots en varm och anfådd galning vid min sida. Han blev cool så fort jag kom upp på ryggen ??!! 😀

Sedan kom vi i lite småkonflikter mot alla hjälper och muskler som vi löste fint, med lite små spänningar men inga kast eller överextrema saker. Jag kom till och med på att jag råkade glömma av mig några gånger och småkicka lite med underskänkeln, dvs. hälen, i sidan på honom, främst som ytterskänkel – vilket han haft svårast för dessutom, både små ihärdiga skänklar och yttersidan där han inte ser.

Tro att jag lyser som en sol. Känner att det i mitt hjärta är så rätt att han fått gå och smälta in allt och förstå, samt markträna istället för att stressa och pressa på att sitta upp. Nu är han mogen och redo, samt kan ta korrektur och mer noggran inramning dessutom!

Vanliga människor tränar som vanligt, ovanliga människor tränar ovanligt.. eller? 😉

Jag vet iaf. att jag inte vill ha mönster som man följer, rutiner som allt hänger på eller att “vänja” istället för acceptera. Med Zebastian i synnerhet har jag verkligen fått utöva (eller inte utöva, hehe) precis detta eftersom vi tränar uppsuttet bara någon gång i månaden. Ibland blir det såklart fler dagar men ofta blir det någon gång här och där för att se var vi har varandra. Alla gånger är vi på samma ställe där vi slutade!

De senaste gångerna som jag suttit på honom i paddocken har det varit mycket bearbetning som jag inte märkt så pass hos honom innan, medan dagens pass var som en dröm – i ren enkelhet!

Han reagerade inte en sekund på skänkeln, mer än att rikta bak örat och lyssna som han såklart alltid gör för att försöka göra det jag ber honom om. Sedan trallade vi runt i regndugget medan de andra två pojkarna var inne i stallet.

Idag var en sådan bra dag att jag inte kunde låta bli att höja ribban lite, det var sååå länge sedan – som jag fick det alltså, Zebastian utsätter alltid oss för en höjd ribba men det är sällan jag får bestämma inriktning på träningarna.

Såå.. vi travade i ett ganska normalt travtempo i högervarvet 🙂 Formade i innersidan och tillslut slappna han även av i yttersidan så inte rumpan for ut sådär i en liten muskelspänning.

Ps. Ska tillägga att jag tränade honom i lite nytt från marken häromdagen, fritt. Då fick jag ta in honom i en mindre inhägnad eftersom han lätt fjantar omkring och fånar sig. Detta gav honom jättefint engagemang som gjorde att vi bara på några minuter nu kan stanna på volten (som innan) och dessutom backa, halvhalts-tanke hade jag med detta.

Samma dag gjorde jag detta med Compadre och tänk att Zebastian är så mycket snabbare på att hitta rätt (när han väl lyssnar) så tänk om han bara kunde bli lite mindre “myror i brallan” så skulle vi kunna briljera 😉 Ds.

Zebastian-träning idag, efter uppsittning i stallet häromdagen som gick superbra, och idag visade han verkligen sina problem. Han är hur cool som helst i stallet, inte en tendens att vara spänd eller rädd för skänklarna.

I paddocken var det en annan femma! Förra paddockpasset i kombination med förrförra paddockpasset blev det och han sköt rygg något extremt och låste sig i bogpartiet.

Jag försök…te hela tiden flytta honom och explosiviteten fick jag smakprov på när han rycker till mellan muskelspänningarna.

Han skuttar halvsteg och låser sig uppåt mot handen i småstegringar, vilket är framsteg eftersom det inte är kast, hopp och bock som alla andra talat om 🙂

Fick även smak på sadeltvången idag, utan sadel, alltså mot mina skänklar när jag håller om honom. Luften liksom går ur honom samtidigt som han blåser upp sig och detta är en viktig bearbetningsprocess i hans liv.

Mer och mer pusslar vi ihop allt, tillsammans med LÅNGA viloperioder så ingenting blir rutiner – eftersom han är en rutinhäst vill jag vara helt säker på att han tar in allt med kvalitet och inte kvantitet.

Rider du varje dag fungerar ofta allt som det ska, i sin ordning, men om du ställer av din häst och testar igen brukar det inte längre vara lika enkelt. Det är därför mina hästar aldrig får infinna sig i någon kontinuitet förrän jag är säker på att det inte blir en rutin, ett invant mönster, utan varje dag av samma livskvalitet ♥

Senaste uppdatering om Zebastian är att han går och vilar kropp och knopp i hagen. Vi försöker få in “vardagsrutiner” utan att det blir rutiner..

De senaste gångerna som jag suttit på honom har allt gått som en dans och eftersom jag gör längre uppehåll med träningen, för att se hur väl han bearbetat det (istället för att rutinmässigt vänja sig..) så har han varit där vi slutat.

Näst senaste gången jag satt på honom red jag ut barbacka i hagen vid huset och han blev oroad över situationen men höll sig fint i skinnet. Som sagt, så försöker jag få ordning på “en vanlig vardag” med spontaniteter utan att hans värld rasar samman..

Den absolut senaste gången var omtumlande men otroligt intressant! Han kom in i massor av gamla trauman och vi lyckades bearbeta en hel del med skänkeln i öppnor och sluta när vi var i paddocken. Allt var i skritt och gick väldigt lugnt till men i Zebs kropp och knopp var det tufft.. Han självsvettades så som han gjort senast för flera månader sedan vid vissa tillfällen från marken så under det lilla fleecetäcket var han helt plaskblöt.

Mental låsning blev fysisk låsning i nacken och jag fick “väcka honom” för att få ut honom ur sin bubbla när han på ett fullkomligen sjukt vis blåste upp sin mun (som om han hade fullt av luft i kinderna) och trutade med läpparna, samtidigt som han låste min hand i det bettlösa huvudlaget. Detta var när jag försökte ställa honom åt höger.

När vi väl kom igenom detta, efter en mycket traumatisk känslomässig stund, började han slicka och tugga, frusta och komma ned på jorden med sin kropp.

Avsittning och massor av beröm! Sjukt obehaglig men underbart förlösande känsla över detta tänkta okomplicerade lilla pass.

Rent fysiskt, när jag ser på Zebastians kropp är det en invärtes resa han går igenom, steg för steg, för varje dag som går.. och han har börjat omforma sig så han har fått nacke och mer välformad kroppsform. Hans knotiga fullblodslinjer rundas mer och mer för varje dag. Längtar till den dagen då vi kommer igång på riktigt, för att se hur han blir i sin kropp med “riktig träning” och inte bara grundomformning 🙂

FÖRR
> Skulle hela tiden gå om mig när jag ledde honom
> Ignorerade tillsägelse/korrektur, eller glömde bort direkt
> Hysterisk inne själv, gnäggade och sprang runt
> Sprang omkring när han var uppbunden i stallgången
> Inte så mycket tålamod när man verkade honom
> Extremt lättdistraherad, han släppte allt annat typ som tvångstankar
> Separationsångest, alla gånger mot hästarna även om jag var hos honom
> Sparkade i boxväggarna, speciellt vid fodring
> Gick i sin egen värld och såg inte mig om han inte ville
> Hårdhänt när man myste
> Snabba, oberäkneliga rörelser om han tappade fokus
> Ville han ha huvudet högt och spänd var det hysteri om man försökte få ned det
> Allmänt lättstressad och nervös
> Helt borta och flippig när han var lös i paddocken
> Sökte bara utvägar när man försökte få kontakt vid löst arbete
> Hoppade tom. över staketet till paddocken en gång upp till de andra hästarna
> Hysteriskt hetsig när han åt ur sitt finmaskiga hönät
> Hetsig för kraftfodret
> En jävel mot andra hästar, bitchade och högg (Compadre var prickigt skinnflådd)
> IQ = fiskmås och minne som en guldfisk i allmänhet, stackars söt-knäppbollen..

> Som en bebis när han var lugn, älskade att få kärlek
> Mjuk som bomull när han lade den sidan till
> Kom alltid fram i hagen

UTVECKLINGSSTADIET
> Skygg när man ledde honom eftersom han själv kände hur oberäknelig han själv var
> Osäker och rädd för tillsägelser eftersom han hela tiden var för PÅ och respektlös
> All hysteri blev mer som ett tix, det fortsatte men han förstod nog inte själv varför?!
> Ibland lite lugn med mig och andra gånger bara fokus på var de andra hästarna var
> I allmänhet så var han varannan dag, ibland lugnare och ibland totalt urflippad..
> Började söka kontakt i arbetet lös
> Vågade mer och mer söka kontakt när han hade bra dagar
> Föll alltid tillbaka när vi arbetade med sadeln
> Upptäckte allvarlig sadeltvång, extrem bockmaskin
> Extremt rädd för korrektur uppsuttet, både skänkel och hand
> Extremt osäker och rädd för att göra fel
> Ville han ha huvudet högt gick det få ned en bit
> Fruktansvärt läskigt tix-beteende med bett i munnen
> Stark och mer avtrubbad med bettlöst träns
> Bekräftelsesökande och orolig när man arbetade med någonting
> Fick ibland “panikångest-attacker” stod och bara skakade till han blev genomsvettig

> Föll lätt tillbaka, men såg mer och mer en trygg häst i grunden
> Var alltid nyfiken i hagen
> Kom fram och var jobbig i hagen, säkert rädd att bli lämnad ensam..
> Mer neutral i hagen, vänlig men kunde även där falla tillbaka till bitchen ibland
Bildtext: Mitt hjärta, glad, trygg och tillitsfull (12 feb 2012)

NU
> Tappar ibland fokus och blir spänd, men har då “hittat honom” och funnit avspändhet
> Blir han orolig trappar han snabbt ned och blir coolisch igen

> Går snällt bakom när man leder honom
> Lyssnar snällt och tryggt på tillsägelser
> Än så länge inte märkt av separationsångesten med hästarna om jag är med
> Står avspänd still i stallgången utan att vara uppbunden
> Följsam som en hund
> Mer och mer avspänd och följsam i arbetet lös
> Om han tar upp huvudet följer han med den på jorden om man ber honom
> Frustar och slickar och tuggar ofta vid ridning barbacka
> Frustade och trivdes senast vid ridning med sadel (och hoppas på mer av detta!)
> Följsammare och följsammare för det bettlösa tränset
> Kommer alltid fram i hagen och vill mysa, gosa, prata, vara med och följa med
> Vill alltid vara den som blir tagen i hagen för att arbeta (avis-blicken, hehe!)
> Vänlig och snäll i hagen, markerar mot andra hästar mjukt och balanserat
> Äter lugnt och gott i de finmaskiga hönäten
> Fortfarande glad i mat men absolut inte hetsig, bara matglad 😉
> Tar nya saker med mer lugn och aningens osäkerhet men väljer att ha tillit
> Trygg med korrektur för hand och skänkel, ibland liten osäkerhet som snabbt försvinner

Bett har jag inte velat utsätta honom för än (känns helt onödigt när det finns andra alternativ som fungerar) och sadeln har vi som sagt inte gjort så mycket med men det som gjorts har varit över all förväntan!

Precis som med Compadre har inte Zebastian ens varit och tänka på med AR-träning från marken eftersom han varit så oroad och otrygg i sig själv och tillsammans med människor. Antingen har han varit spänd och struttig eller så har han tappat allt vad respekt innebär och då vill man helst inte vara i närheten.

Allt eftersom vi har löst upp gammalt groll har även tanken inför AR-träningen grott i mig och det känns även som det gjort det i Zeb. Häromdagen tog jag mod till mig, gick ut på stallplanen och började med nedåt och framåt-sökningen som på bara ett par minuter gick från klarhet till klarhet.

När jag började lite smått med detta i början med honom var allt kaos Kaos KAOS!! Idag började han med att inte kunna stå still, vinglad höger och vänster, knölade ihop halsen och tryckte ut bogpartiet. Till att stå balanserat, ta ställning och böjning åt både höger och vänster, skritta på volt i låg avspänd form i båda varven, samt börja tänka öppna och sluta i vänstervarvet 🙂

WOW!! Sååå undebart att kunna prata till honom utan att han går i taket, utan istället är den goa Zebastian som han numera är i hagen. Myspojke *LYCKA*

Bildtext: Zebastian, dagens sadel-mästaren (28 feb 2012)

På grund av en onödig kommentar av en person tillsammans med min extremt goda magkänsla tog jag idag det steget jag inte på långa vägar hade tänkt mig.. Jag sadlade Zebastian uppe i stallet, lugnt och fint stod han och väntade på att allt skulle göras iordning, tog på det bettlösa huvudlaget bestående av en remontnosgrimma och tyglar. Sedan promenerade vi ned mot paddocken, gick några varv extra medan vi spände sadelgjorden. Vi löslongerade i skritt, trav och med en galoppfattning i varje varv (funkade bra, wow!) vilket var hur länge sedan som helst och vilket öven har varit väldigt svårt för mannen att klara av, i synnerlighet med sadel eftersom det är detta som framkallat rodeohästen i honom..

Efter övningarna ställde jag mig på stolen, jag satt halvt upp efter en tvekan hos Zeb.. och jag var väldigt öppen för att känna efter hur han skulle kännas med detta – Hm!? När jag vid andra försöker satt upp helt, tog stigbyglarna och han vinklade bak öronen, som han alltid skeptiskt gjorde då vi sadeltränade i somras och aldrig tog fram dem, så vinklade han nu fram dem och såg allmänt cool ut 😀

Sedan skrittade vi runt, stannade och myste, bytte varv, skitteliskrittade lite till, travade några steg i båda varven och slirade runt på gyttjan i paddocken 😉 ..för att sedan sitta av efter kanske 15 – 20 minuter och tro att mitt leende gick runt hela huvudet!!

Inte bara att vi gjorde det, för sådant spelar ingen roll för mig.. men att vi gjorde det med så sjukt god magkänsla och avspändhet. Nice nice nice! Kan inte låta bli att börja tro att denna tokstålle blir normal än dag, hiih!