Zebastians blogg

Jag förstår mig inte på vad som rör sig i skallen på dig kära du.. Du är så osäker och rädd att du blir labil i hela ditt beteende och uttryckssätt, sedan vänder allt tvärt och du blir hänsynslös och farlig utan att ta någon som helst hänsyn till någon annan än dig själv. Varför gör du såhär!?

Idag när jag tog in honom från hagen tillsammans med Compadre som alltid kastade han sig förbi mig, bakom min rygg in i boxen för att han vet att han ska vänta. Så fort han har gjort fel blir han livrädd, fullt medveten om att han verkligen gjort fel, men andra dagar kan han istället förvandlas till en stor uppblåst skit i sparka omkring sig för att han typ verkar tycka att det ska gå ut över någon annan för att han själv klantar sig. Hur långt kan en häst tänka!?

Galenskap..

Mail i inkorgen – från Zebastians uppfödare! Wow, vad kul och spännande 🙂 Jag vet inte hur men hon har funnit min blogg och läst den och nu vill hon gärna ringas och tala om lilla bastian.

Hon skickade några bilder från när han var föl, unghäst och när de red in honom, samt på hans mamma och syster – så himla kul att se!

Tja, så mycket mer vet jag inte. Vi skulle höras snart så jag återkommer 🙂

Vilken känsla, han kommer till mig i hagen – före Compadre, han vill synas och visa mig vad han kan göra. Positiv och sådär balanserad som jag knappt trodde att han kunde bli.

Han går lugnare och lugnare in i boxen, accepterar att gå bakom och lyssna sidvärtes. Jag kan ge honom tillrättavisningar utan att det tar hus i helvete och tja -kanske är vi på väg att lära känna den riktiga Zebastian 🙂

(Hoppas att hormonbalanseringen gör sitt, hehe!)

Bildtext: Queens Candela (7 juli 2008) och Zebastian (25 april 2011)

Aldrig trodde jag väl att jag på något vis skulle föras samman med det förflutna, men än en gång gjorde livet ett val åt mig i en viss riktning. Zebastians förra ägare och jag kom i kontakt på ett bananskal och vi båda sade att det var ödet som förde oss samman vid precis rätt tidpunkt. När jag såg Zebastian var det någonting speciellt som jag föll för, kan inte säga vad men någonting mitt i allt som hände..

När han kom hem till oss tycktes jag hela tiden se saker som liknade en annan häst, men jag kunde inte säga om det var en kändis-häst, en häst som jag sett någonstans eller vad annars!? En dag gick det upp för mig 🙂

Queens Candela, härliga “Candii” som jag hjälpte en tjej med. Ingenting direkt som var positivt dock för de såg lika “knasiga” ut båda två. De där vakna ögoen och den lilla knölen vid nacken som grimman alltid glider ned från. Skiftningarna i pälsen, speciellt mellan sommar- och vinterpäls.

Jag bjöd ut Martina som haft Candela och hon kunde inte annat än alla hålla med mig. Liknande drag i utseendet och det galna i personligheten, från filbunke och fokus till galenskap och vansinnesryck.

Helt plötsligt frågar Martina “Men, är han inte efter Zeb då?” och helt plötsligt gick det upp för mig att jag ju vetat hela tiden. Zebastian är efter Zeb och självklart är ju Candela det också – de är ju för sjutton halvsyskon!! *wow*

Så där stod vi med halvfåniga miner och insåg just att jag köpt den häst jag själv beskrivit som min drömhäst. Candela med längre ben 😉

Så himla läckert tycker jag!

I hagen trodde jag inte att det skulle finnas en suck av samspel med denna galenskapare, men där trodde jag tvärt om. Jag har faktiskt kunna befästa att han nu spårar på volten i skritt och trav – samt när han stannar och väntar på att jag ska ge honom beröm 🙂

I vänstervarvet funkar det helt klart bäst. När jag skulle ta högervarvet förstod han bara inte, tyckte jag. Så när jag började fundera över saken och upptäckte jag att jag förhöll mig aningens ologiskt i förhållande till honom med tanke på vad jag bad om, så ändrade jag på det och då funkade det lika bra i högervarvet. Duktig Zebastiano! Det finns någonting som lever där inne och inte bara gör allt per automatik.

Varför jag säger så är just för att allt han verkar göra går just per automatik.. Han kastar sig in i boxen, för att han vill ha mat. Han kastar sig i maten, för att han är hungrig. Han sliter ut höet ur hönätet just för att han MÅSTE HA MAT NUU! ..istället för att försöka känna in hur höet har fastnat.

Visst var Compadre också speciell och klumpig med hönätet i början och en gång. Men aldrig har han tagit sönder nätet, mer än när jag råkade knyta det på ett sätt som skar av det, men då var det ju inte hans fel. Sedan har jag “hållt lektioner i hönät-ätning” så han fått in tekniken och efter det går det kalasbra.

Zebastian har tagit sönder nätet på tre ställen redan och han har bara haft det i 2 månader (så länge som han varit hos mig). Aja, vi får se.. Kanske han lugnar sig med tiden?! :S

Nu var det så länge sedan jag skrev den här rubriken att jag helt glömt bort vad jag syftade på.. Ledsen för att uppdateringarna varit typ aldrig, men ibland räcker inte tid och ork till. Jag har ju redan berättat att jag haft med Zeb när jag tränat Compis och att jag givit honom lite extra tid efteråt på egen hand i paddocken.

Det som jag mer har pysslat med är att be honom att stanna hos mig samtidigt som jag smackar på honom. Han har någon fobi/rädsla för smackningar och tar det som att han ska fara och flyga till världens ände.. Jag å andra sidan vill använda smackningar åt att ge takt och befästa kommandon, lite bråkigt värre blir det då när vi uppfattar saker olika.
Bildtext: Voltträning i paddocken, duktig pojke som försöker (1 maj 2011)

Nåväl, han har nu kommit underfund med att det är ganska trevligt att vara lite närmare mig (dock är jag noga med avstånd eftersom han kickar rejält när han tappar humöret!?). Han får godsaker när han sköter sig, men får inte tigga – för tigga det gör han verkligen!
Bildtext: En liten irriterad Zebastian.. (1 maj 2011)

Så Zebastian går nu på volt runt mig i skritt och trav med rumpan hängande efter sig, dvs. att han slirar som bara attan men å andra sidan har han med all säkerhet inga problem att placera in den där rumpan in under sig istället, så därför gör jag ingen grej av det. Tänka sig att det tog ett och ett halvt pass för mig att få Zebastian att stanna vid mig och gå på volten och så tog det över ett halvår för Compadre – kanske någon misstänker att Compisen är aningens svårflirtad och Zeb ganska lättflirtad.

Men lika lättflirtad som Zebastian är, lika svårflirtad kan han vara. Man skulle kunna säg att han helt glömmer av flirt-biten och helt tappar humöret plötsligt. Han gör det han känner för, som är att sparka, pipa som en märr och springa med svansen över ryggen och huvudet i skyn i en framtung “snygg” trav 😉

Bildtext: Ett typiskt exempel på när humöret går ut över Compadre (1 maj 2011)

Jag kan inget annat än att slita spekulera om denna herre/pojke/barnrumpa. Vem är han egentligen!?

Äntligen kom vändningen, någonting – någon där inne sökte kontakt med mig – på riktigt!

Efter alla dessa dagar tillsammans med Zeb och Compadre i paddocken gick det plötsligt upp ett ljus för Zebmaestro 😉 Han sökte sig till mig istället för att irra runt i halv panik medan jag gjorde allt för att visa att han skulle komma till mig.

Antingen känner han sig pressad och flyr eller fjantar omkring..

Men nu var det en häst som sökte sig till mig, med kröken på nacken, luftig trav och uppmärksamma öron i min riktning – wow! Han blev riktigt snygg, inte alls sådär framtung och flamsig. Kanske blir det en hingstnacke av honom också en dag, hehe!

Så var det dags för en ny test hos Morgan (håranalys) – spännande! Med tanke på hans väldigt ohästliga beteende, upp & ned-gångar som han genomgår i sitt egna huvud helt utan påverkan av något eller någon annan hoppades jag innerligt på att det skulle visa hormonobalans så det fanns en chans att rätta till problemet.

När Morgan tittade honom i ögonen då han skulle verka hans hovar för ungefär en månad sedan såg han hormonobalans men ibland kan ögat ligga lite efter i vad det visar och så visar inte testen det. Ögats bilder ligger kvar ett tag och går bort med tiden, medan kroppen ändrar sig snabbare och man ser direkta bevis.

Ioförsig vet jag med mig att hormonobalans inte är någonting som bara hux flux kommer eller försvinner och har det funnits är sannolikheten minimal att den försvinner utan behandling.

Testen sade: “Obalans i hormoner och störning i tarmfloran”

Så, vad ska jag säga. Känns ju skönt att få en liten hjälp på vägen med hans “speciella” beteende. Det är nämligen så att han piper som ett sto gör och sparkar gärna rejält mot både människor och hästar. Han får ryck så han helt plötsligt kan springa mot Compadre med bakåtstrukna öron och jaga iväg honom med blottade tänder, helt utan anledning – om nu inte hästar kan tala med varandra och Compadre retar honom i tystnad 😉

Detta beteende är så motsägelsefullt eftersom han är väldigt nervös och har fått ett flertal sammanbrott när jag ber honom om saker och för att inte glömma när vi åkte till equiterapeuten.

Nu påbörjas behandlingen, andra månaden. Sedan hoppas jag på att det är bra med lilla pojken så vi kan börja med lite mer “inför ridning”-träning. Lite oroande att hans mage fortfarande mår så dåligt i balansen när han ändå blivit behandlad i en månad. Å andra sidan är det positivt att så mycket kan behandlas hos honom som lär vara botten till att han strulat hos alla sina förra ägare.