Zebastians blogg

Resultat: Mental obalans, selenium-brist.

Övrigt: Inte särskilt förvånande att det
mentala behöver fungera bättre!

Så nu har vi gått igenom kroppens
organ och rättat till dem, fixat till hormonstörningen och nu det
mentala. Så är det mer kvar att rätta till så kanske det är
något i sadeln..”

Höhö, vad kan han tänkas mena med det sista i sadeln – humoristisk kille det där 😉

Så nu ska Zeb äta “Formula 6 – ett komplexmedel som främjar nervernas och det mentala arbetet”, samt energimedlet “Selenium – balanserar det neurologiska systemet och nervutmattning”.

Jag kan inte annat än att säga – GÖÖTT!! – att det fanns ett till hjälppreparat till mentala störningar, trodde faktiskt bara att det var hormonobalans. Så tillsammans med mental träning och balansering av Morgans underbara hjälpsamma test kanske Zebastian blir den underbart trygga häst som Sara berättat om. Det känns som han redan är på väg men finns det mer att göra så gör jag gärna det för hans skull. Speciellt bra känns det att jag väntat så länge med att påbörja ridnings-biten för då får vi så få störmoment som möjligt nu efter behandlingarna 🙂

Nu verkar det som Zeb är mer taggad än någonsin på att få göra viktigheter. Jag har haft ett större engagemang i Compadre den senaste tiden, det får jag erkänna. Men en dag hade jag ute Zebastian i paddocken och då skötte han sig ju kanonbra.

När jag går omkring och mockar och fixar i deras hage går han hela tiden efter mig och snusar och myser på mig 🙂 Minsta lilla antydan till att be honom att stegra så gör han det och det känns som om han blir mer och mer självständig istället för att låta saker gå ut över Compadre.

Den kontakten han nu söker till mig känns på något sätt annorlunda, kanske har vi det där “hormonbalanserande” som har gjort sin verkar 🙂 Duktiga lilla häst, det är mycket som händer i kroppen på dig nu och mer ska det bli.

Funderar på att ta tag i alla de där hjärnspökena som jag redan vet om, ang. uppsittning och ridning. Känner dock att jag vill göra en analys till hos Morgan för att försäkra mig om att vi har de bästa förutsättningarna både mentalt och fysiskt så jag inte tar mig vatten över huvudet.

Ny test ska ske så fort jag kommer ihåg att ta med en tuss och lämna i Morgans brevlåda!

Bildtext: En bild på Zebastian som jag fick från Sara

Wow 🙂 Detta mailet fick jag den 28 maj:

“Hej 🙂

Zebastian står mig varmt om hjärtat så
därför gör jag allt för att följa hans väg i livet!

Jag köpte honom från
uppfödaren lite som ett projekt då han va såå känslig men hade ett sådant lugn,
en sådan utstrålning och visade fina kvaliteter på löshoppning. När jag köpte
honom var han 3 år och skulle fylla 4 samma år.

När jag och en kompis (som
skulle dela häst med mig) provred honom var han spänd, osäker och väääldigt
känslig vid både uppsittning och för minsta tryck från skänkeln. Vi blev tokkära
och på någon vecka var han hemma hos oss i Gävle. Vi ställde honom på ridskolan
där vi själva är uppvuxna för där finns så mycket hjälp att få från bra kompisar
och tränare.

När jag första gången efter att han kom hem skulle rida gick
uppsittning och ridning galant men han var spak. Sen när han hämtat sig efter
den långa resan kom problemen, han var livrädd för uppsittning. Att sätta foten
i stigbygeln var ett projekt, så vi fick börja från noll.

Longering med
stigbyglar hängande var inga som helst problem så rädd för att det dunka och
slog var han inte.. Att spänna sadelgjorden var inga problem, ingen reaktion
på den heller så sadelgjordstvång var det inte.

Vi fick börja med att stå
bredvid honom och bara höja foten mot stigbygeln – han var livrädd!! Vad f*n har
hänt tänkte vi!?

När han litade på oss med detta började vi sätta foten i
stigbygeln och samma sak där – livrädd! Så där fortsatte vi länge och väl tills
det att vi kunde stå bredvid honom på pall med foten i stigbygeln med tyngd och
hänga så över ryggen.

Sen började vi leda varandra när vi hängde och när det
funkade bra så tog vi steget att sitta upp. Han var livrädd, spänd som en
fiolsträng och kunde explodera när som helst. När vi kunde göra det började vi
rida och då gick det bra – han hade börjat lita på oss. MEN vi kunde inte sitta
upp själva utan fick varje dag ha någon som höll i honom.. Även där var han
rädd. Var det en ny som höll i gick det inte.. Än en gång – vad har
hänt?!?!

Vi kom iallafall igång med ridningen och eftersom han var sååå
känslig tog jag hjälp av en ridlärare som är mycket lugn och mjuk. Hon började
hoppa på honom och han visade sig vara en riktig talang och riktigt
hinderklok. Så vi började åka ut på banhoppningsträningar med honom och han
skötte sig galant om en lite spänd vid uppsittningen. Sen startade han en riktig
tävling på hemmaplan och skötte sig super även där men med ett ner pga att han
snubblade till lite 🙂 Hon var såå kär i honom och ville verkligen att
han var hennes. Jag började även ta lite lektioner för den här tjejen och det
gick mycket bra.

Sen kom vi till ett stadie där han blev knäpp..!! Han kunde
gå super när man red och så small det – som från ingenstans. Han verkade själv
inte veta vad som hände riktigt. Han blev återigen oroligare när vi satt upp
(höll fortfarande alltid i honom vid uppsittning) kanske för att vi lät olika
hålla i honom nu!?

Lät honom vila i ca 5 veckor och började sen igen rida, då
var han lugn och harmonisk och uppsittningen var lättare igen men dock med
ihållning. Sen efter nån månads ridning kom det igen, det oberäkneliga då det
bara small från ingenstans.. Tänkte att nåt står inte rätt till.

Åkte ner
till en veterinärklinik och kollade upp honom och det visade sig att han hade en lös
benbit i hasen. Här hände det grejer i mitt egna liv så att jag inte skulle
varken kunna operera honom eller ha råd att ha honom kvar, så med sorg bad jag
tjejen som hoppat honom att ta honom – Gratis! Bara hon tog honom för dom funka
såå bra ihop.

Men det hände i samma veva saker i hennes liv att hon inte kunde
ta honom.. Förstökte sälja honom billigt tilll nån van och rutinerad ryttare
men inga hörde av sig. Inte såå konstigt eftersom jag skrev en annons med
sanningen: Lös benbit, känslig och allt det där..

Då jag inte kunde få iväg
honom och inte kunde behålla honom pga personliga själ tog jag mitt livs värsta
beslut, att ta bort honom.. Han va såå känslig å allt det där – ville heller
inte attt han skulle bli nån vandringspokal stackarn..

Men då vände det!! En
klubbkompis som utbildar unghästar kunde ta honom så jag körde honom dit. Gav
honom till dem så kunde de operera honom. Kan någon fixa den här hästen är det
de tänkte jag – men icke.. Efter ca 1 – 1,5 år sålde dom honom billigt till dom
som hade honom innan dig (också en klubbkompis till oss) ..och vad har
hänt??

Så här var Zebastian hos mig utöver ridningen:
Världens
lugnaste, snällaste, goaste häst som fanns. Alla blev kära i honom med hans
mysiga uppsyn. Det är här det inte stämmer med det som du skriver.

Han var
snäll och underlägsen i hagen, han gick med typ nio andra valacker. På sommaren
gick han med sjugosju ridskolehästar i deras beteshage 🙂 Han hetsåt inte, snarare
tvärtom. Jag fick aldrig se honom varken arg eller aggressiv, så människokär.
Supersnäll att ha både lös och på gången vid borstning och sadling osv. –
tryggheten själv.

Vi körde honom lite på töm och lina också, då var han
sååå fin. Världens mest kramgoa kille var han också. I transporten stod han
blickstilla hela tiden man körde (tappa balansen i högersväng tror ja det
var) och även när man kom fram dit man skulle. På plats var han lugn om en
lite spänd.

Efter det att jag lämnat bort honom har jag gråtit floder
över Z. Saknad samt – vad har jag gjort!?

Han har blivit precis det jag inte
ville att han skulle bli – en vandringspokal :'(

Du är femte ägaren på hans sju år.
Inte konstigt om han blivit det du skriver känner jag. Men var, när och hur
försvann den Z jag kände?!?! Jag gråter fortfarande över denna goa fina häst..

Jag har fortfarande skuldkänslor över att jag tog ett beslut som
innebar döden för honom samtidigt som jag känner – Varför tog ja inte bort
honom?! Hade jag gjort det hade han inte blivit vandringspokal.. Men hade jag gjort
det hade han inte fått chansen.

Känns som man kastat bort hans liv, känns
jättehemskt! Sådana känslor jag hade och HAR för den hästen går inte att
beskriva..

Nu ligger mitt hopp hos dig, att du kan reparera det som hänt
från det att jag lämnade bort honom tills nu. Jag vill men verkar aldrig
kunna släppa honom ur minnet, mest för att det har blivit som det blivit men
som sagt jag känner mig såå skyldig till allt.

Jag har gärna
kontakten så jag får veta vad som händer med honom. Jag kan skicka någon bild från
när jag hade honom men tror inte jag kan skicka videoklipp från tävling och
banhoppningsträningar – är lite oteknisk 🙂 Men kan försöka en annan dag om du
vill.

Har säkert mycket mer att berätta men kommer inte på allt just
nu.

Mvh Sara”

Flyttresan med Compadre och Zebastian planerade jag väl. Eftersom Compadre just nu är sönderbiten över hela kroppen och Zebastian gärna låter hans egna mentala problem gå ut över honom i pressade lägen tog jag det säkra före det osäkra – munkorg!

Jag skulle ändå ha munkorg till Compadre i nya hagarna eftersom han annars lär rulla fram och må dåligt i mage, därför fick Zeb också så de kunde gå med dem tillsammans. Compadre alltså för att inte äta upp hela hagen och Zeb för att han inte ska äta upp hela Compadre 😉

Flytten gick bra, förutom att Zeb nockade både mig och Ida efter varandra efter att han kommit in i transporten. Compadre stod snällt, men var inte lika snäll att gå på transporten denna dag, Zeb gick å andran rakt på helt klockrent – duktig!

När vi kom till det nya stället varnade jag Ida som hjälpte mig hur Zeb skulle kunna uppföra sig så hon släppte honom ut ur transporten med linan över ryggen så jag skulle kunna ta emot honom utan onödiga insidenter.

Han chockade oss båda när han gick av i lugn och ro. När vi var av var han lika cool och han bara lunkade efter mig “inom ramen” och vi kunde släppa båda pållarna i deras nya hem, lösdriften och till en början en mindre hage eftersom det hunnit mörkna på kvällskvisten.

Så “installeringen” på nya hemmet blev verkligen en succé, samt att det verkar som han “installerat en helt ny programvara” i sig själv – väldigt cool, lugn och trygg 🙂 Härligt!

Tänkte ta en dag i paddocken tillsammans med Zeb då han suktat efter min uppmärksamhet nu ett tag. Det skulle bli lite upprepning av inkallning, varvbyta och spåra på volten m.m.

Först började jag med lite “vanlig” trickträning och jag försöker få Zeb att söka spöet/förlängda armen nedåt och kunna placera honom där, samt inför buga och ligg. Men han var mer sugen på att äta upp spöet så istället lade jag det på marken och lät honom plocka upp det 😉 Han tyckte det var kanonkul så han tog och plockade upp det massor av gånger innan vi började med lite mer seriös träning, hehe!

På volten sedan gick han som en klocka, självständig och uppmärksam. Inte en enda gång kickade han mot mig utan gick där med ett vinklat öra och formade sig så som jag bad honom 🙂 Härligt!

Från början arbetade vi i vänstervarvet för att befästa en sak i taget och för att han har lättare för det varvet. Vi satte varvbyten och förstora och förminska volterna klockrent.

När jag sedan skulle byta varv gick det inte lika bra. Jag vet inte vad som hände men helt plötligt kom “den gamla Zebastian” fram och han kråmade sig, kastade sig större och större tills han tillslut såklart vek av bort från mig..

Sedan var det kört. Förtrollningen var bruten och kontakten fanns inte längre mellan oss 🙁 Han tog minsta vink som en hälsning åt helvetet så vad jag än gjorde eller inte gjorde tog han det som fösande och for iväg i full fart.

Hela tiden bad jag honom om att komma till mig som var precis det jag bett om när det slog slint för honom, men för gäves. Sjukt skumt att han kan vända så blixtsnabbt!

Jag lade på ett lite större energi-tryck för att han skulle förstå att jag talade med honom och jag försökte tala med honom samtidigt. Jag blev inte förvånad, bara än mer förfärad när han som han brukar laddade mot staketet och sedan började göra sina kast från sida till sida.. Sista spurten han tog åt staketet var galen och obalanserad och mitt i ett galoppsprång beslutade han sig för att hoppa över!!! ..och över kom han med med nöd och näppe, ett under att han inte knäckte staketet.

Som tur var stack han direkt upp i grannhagen till han och Compadres hage och så kunde jag stänga om honom och fortsätta där. Kul läge, på tok för stort för att orka argumentera med en skogstokig häst :/

Tur i oturen så vände något i honom, jag vet inte om han själv blev chockad över vad han tagit sig till och efter en vända i full galopp runt i hagen vände han mot mig och förstod precis vad jag menade helt utan några oförutsägbara ryck. Jag hade gett mig sjutton (i mitt eget huvud) att denna gången aldrig ge mig med denna häst. Alla dessa omtumlande psykanfall jag aldrig varit med om att en häst upprepar hela tiden!? Men som sagt, jag behövde inte anstränga mitt tålamod eftersom han nu var helt med på noterna igen.

Jag kunde till och med leda tillbaka honom in i rätt hage med handen under hakan på honom, dock var jag skeptisk och var beredd på att han skulle slita huvudet ur handen på mig så han kom lös – men det gjorde han som sagt inte idag 🙂

Knäpphäst – vanligt uttryck för Zeb, men såå härligt att det vände tillbaka snabbt idag!

Bildtext: Zebastian i solnedgång (foto: Fredrik Jergefelt, 20 maj 2011)

Vi har haft ett stort engagemang i hagen de senaste dagarna och Zebastian har varit väldigt avis och utanför när jag och Compadre tränat på vårt.

Jag beslutade för att göra lite “bus” med Zeb eftersom han inte verkar villig att följa spöet i en buga utan mest tramsar omkring – och precis som jag berättat innan så fortsätter han med sina språng hit och dit.

Jag lärde honom stegra på 2 minuter och kommandot blev så gott som befäst. Så vad är tanken med detta då? Jo, att lära in ett beteende för att sedan kunna kontrollera det. Mycket riktigt så blev min plan som jag tänkt så nu stegrar han inte gärna och inte heller sparkar han omkring lika mycket. Istället lullar han omkring och undrar lite vad det är som händer 😉

Vi passade på att fota medan han fortfarande tyckte det var kul och det blev ju minst sagt en maffig bild på honom i solen och allt. Även denna bilden är tagen av Fredrik.

Idag när jag kom ut i hagen för att hälsa på pållarna gav Compadre mig “the evil eye” och vek undan. Zebastian stod kvar och betade, när jag kom fram var han sådär entusiastisk..

Jag testade att fortsätta med kommandot inför bugning men denna gånget med ett spö, så jag ska slippa visa med handen. Jag upprepade ett par gånger men helt utan att få igång hans hjärnverksamhet.

Tillslut när jag ökade intensiteten gav han upp och vände sig undan. Jag bad honom då att gå och iväg bar det – såklart med en bakut (tack för den!)

Det är slut för honom med träning i hagen. Det ska vara paddocken där han får lite mer “inramning” och seriöst engagemang, för just när han blir sådan går det bara utför. Nonchig..

Suck!

Idag fick jag lov, av mig själv, att bli arg på honom. Dumheter och slita sönder och hetsäta i sitt hönät och kasta sig på Compadre och alla andra som råkar stå i hans väg för hans liv är så högt värderat – skitsnack och skituppförande rent ut sagt! Nu blev jag arg, för det fick faktiskt räcka. Bara de att Compadre är helt uppbiten på hela sin kropp och jag VET att han ALDRIG skulle göra någonting mot Zebastian just för att han är så konflikträdd..

Så, lite sura miner utagerade.. Så kan det bli ibland och så får det bli ibland när man givit någon flera chanser och bara får skit tillbaka.

Dagarna går och Zebastian kastar sig in i sin box, hetssliter i hönätet, kommer på sig själv med att gå för nära och skuttar till för att sedan glömma bort sig och komma på sig igen.. Han länns avtrubbad, trots att jag försöker ge honom tid, ge honom uppmärksamhet, kärlek, allt det jag vet att jag kan ge en häst och nå en häst med. Har han helt skärmat av sin omgivning och lever i någon slags trans. Kanske är det tvärt om än vad jag trott. Han kanske levde ut allt där han växte upp och sedan gick in i någon slags trans när han fick flytta!? Vem vet, inte jag..

Det finns en PÅ och en AV-knapp på Zeb. Det är när dagarna rullar på och man bara lever (eller inte lever, det beror på hur man ser det) och då är det AV-läge. Sedan finns PÅ-läget och det är när man ber honom om någonting och han får panik. Antingen är det panik som utageras mot andra, eller inom sig med dunkande hjärta och skakande kropp. Iof. skulle jag vilja säga att det inte är en PÅ-knapp utan en PÅ-AV-knapp, han är på men ändå av..

En dag ska jag finna den där PÅ-knappen! Har snuddat vid den ibland, men en dag är det PÅ-knapp utan att falla tillbaka 😉