Zebastians blogg

Om och om igen, trampar trampar (tramsar!) och kommer ingen vart.. Vi tragglar och det är verkligen som traggel just nu. Jag hör av mig om det sker någon förändring, några framsteg. Han är så djupt inne i sig själv och det kvittar hur logiskt, noga förklarat eller pedagogiskt framlagt det jag berättar är – allt är kaos med den här hästen.

För er som inte hänger med har jag nu börjat engagera mig i Zebastian efter att han har fått gå och känna in sin tillvaro i livet. Han faller in i mönster som han inte tar sig ur. Just nu befinner han sig i ett mönster i hans eget huvud, det är svårt att förklara..

Jag återkommer, som sagt.

En väldigt oväntad stund fick jag och Zeb ta i torsdags kväll när jag kom ut för att kvällsfodra pojkarna. Klockan var runt tio och jag hade precis hängt upp Compadres hönät och skulle gå över till Zebastian, då jag ser att han står och skälver och skakar i hela kroppen. Precis såhär har jag berättat att han gjort en annan gång när jag tog in honom i stallet när den var halvfärdigt och då trodde jag att det var att han blev orolig över miljön kanske?!

Jag hade för några minuter sedan hört att en räv skrek i skogen en bit bort men den tystnade efter några skrik, om det var detta han nu var så upprörd/uppriven av!?

Tja, tänk er synen av en häst som står och skakar mitt framför er som verkar vara helt utan anledning. Vad gör man?! Förra gången testade jag allt så jag visste att det bara fanns en sak kvar – min samtalsbox! Igen.. *suck*

Jag tror att det tog mig 20 – 30 minuter för att nå honom. Trots att han befann sig rent fysiskt i boxen så fanns det ingen hemma mentalt, som att snacka med ett spöke. Extremt magiskt och obehagligt på samma gång när han efter denna långa stund äntligen börjar söka kontakt, eller inte?! Det är oerhört svårt för mig att läsa av om han är närvarande eller inte eftersom han är extremt lättlärd och går nästan läskigt snabbt in i vanemönster. Ett exempel på detta är att han när jag ger honom och Compadre mat på olika ställen ALLA GÅNGER går till “sin” mat även om han behöver gå förbi Compadres först. Detta mönster klarar han ut med en sådan vana att han inte är öppen för förändringar, det blir som en trygghet för honom som han väljer att befinna sig i.

När omständigheterna är mer fria och inte innefattar några direkta mönster har han svårt att veta hur han ska beté sig och blir då extremt osäker och jag skulle nästan kunna säga lynnig och opålitlig.

Vad tycker ni detta låter som, för mig som ett av alla dessa “fack” som vi stoppar människor med sociala svårigheter, vilket jag inte ens vet en bråkdel av men som jag förstått eftersom vi har särskolor m.m. i vårt samhälle.

Det otroliga och magiska med denna kväll är att min träningsmetod, som jag IDAG döpt till “samtalsbox”, är att jag fick bevisat fungerar på de mest extrema individer i de mest extrema situationer för..

..tro det eller ej, men Zebastian slutade skaka och skälva. Han slickade och tuggade samma typ av sätt som han gjorde vid vår senaste träningstillfälle vid vårt genombrott – intressant!

Jag stannade hos Zebastian för att kontrollera att situationen var stabil och han spände sig några gånger max och lyssnade av läget, men vibrerade ingenting i muskulaturen utan kom några sekunder senare tillbaka till verkligheten, ur sin bubbla, och fortsatte tugga på sitt hö i stillhet.

Compadre är helt normal när Zeb blir såhär, han påverkas ingenting!

En sista sak jag ska flika in om det här beteende är att så som jag utvärderat allt till nu är att Zeb har sjukligt (?) och farligt kontrollbehov som fullkomligen går honom över huvudet. Teorin för just detta tillfälle är att han hade panik över att han inte visste vad rävskriken kom ifrån eller vad det var för något och då kunde han inte släppa det. När jag sedan kom emellan och inte gav honom möjlighet att ha kontroll på läget blir han helt tokig.. för att tillslut komma in i ett lugn, en stillsamhet och harmoni där han känner in sig själv istället för allt annat runt omkring honom!

Denna häst.. haha, kan inte sluta förundras över hans svängningar!

Nu skulle jag testa den nyinförskaffade westernsadeln och kände mig väldigt säker på att han skulle få X antal bockattacker eftersom den är bra mycket större och klumpigare än en vanlig sadel. Men ingenting kom..

..i alla fall inte till en början. Efter lite träning från marken i båda varven i skritt och trav så bad jag om galopp i vänstervarvet och det fungerade förvånansvärt bra, helt utan sparkar och flum som han brukar göra. Jag kunde även be honom om högergaloppen i högervarvet och det är alla gånger galenskapsvarvet, men det funkade OK.

Gjorde lite uppsittningsträning, vilket gick precis sådär klockrent som det gjorde innan förra gången när jag fick känna på han “bryt” (bara känslan!), så jag gick över till lite markarbete igen.

När jag bad om högervarvet nu, behövde jag inte ens tänka galopp utan det var kört redan i skritten. Så när jag bad honom att gå åt höger, ramade in honom, kom de som på beställning – bulleribulleribock! De var inte kraftfulla och låsta som han brukar bocka, jag skulle nog säga en 6:a av vad jag har sett på en skala 0 till 10. Men sedan var det dock kört att få kontakt med honom..

Bockningarna, har jag nu VERKLIGEN konstaterat, sitter alla gånger ihop med hans hysteriattacker. Han galopperar eller travar runt runt, kastar sig som en westernhäst från sida till sida. Känner sig trängd, blockerad, låst i sig själv?! Jag känner verkligen att han kom till “Naturligtvisabella – psykiatri-avdelning”..

Välkommen du också med din häst om du behöver 😉

..och han behöver verkligen hjälp. Det komiska i allt detta är att jag för ett tag sedan skummade igenom en psykologibok som en av mina elever tipsade mig om och där läste jag om precis de “tekniker” jag använder mig av – väldigt fascinerande!!

Jag fick avbryta allt som hade med fortsatt uppsittningsträning eller markarbete att göra. Eftersom han springer till han är genomsvett och blir MANISK kontaktsökande med Compadre, tog jag honom i grimma och grimskaft och fick verkligen försöka nå honom på djupet genom att rama in honom i min “samtalsbox”. Efter en alldeles för lång stund öppnade han äntligen upp sig och jag har nog aldrig (?) sett en häst slicka och tugga så kraftfullt. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag från början trodde han fick ett typ av ticks och samtidigt slickade upp den svett som trängt fram runt munnen. Denna häst kan verkligen självsvettas och det är även detta första gången jag sett ett så extremt nervöst beteende.

Jag fick svampa av honom och sedan fick han stå med ett fleecetäcke och äta lite hö i sin box. Han accepterade detta väldigt bra och ropade enbart några gånger till Compadre som gick ute i hagen. Annars blir han mer eller mindre hysterisk eller i bästa fall stressad och orolig och gnäggar och kommer inte till ro.

Jag tror verkligen att han stod och funderade över vad som hände i kroppen på honom efter vår pratstund i min “samtalsbox”, vilket är väldigt bra – då är vi på väg åt rätt håll 🙂

Nu är det bara en förlösande effekt kvar! Sedan står vi på mållinjen redo att välja riktning – uppåt 🙂
Bildtext: Zebastian och jag connectar (maj 2011)

Det har varit galenskap på galenskap som jag nu börjar bli trött på. Compadre får ta allt för mycket skit i hagen och Zebastians ryck kommer när man minst anar det. Jag vet inte riktigt vad han varit med om, vem som har gjort vad eller hur han uppfattat allt genom alla år men just nu får han komma ned på jorden för han är hos mig för att stanna!! Det är ju såklart tanken, han och jag och Compadre 🙂
Bildtext: Zebastian stollar runt i hagen som vanligt.. (okt 2011)

Så fort han är på lagom avstånd för att kunna bralla omkring utan att jag kan påverka honom lever han f*n och utnyttjar alla lägen för att verka cool. Egentligen är han bara så osäker med extremt kass självkänsla, men det är inget försvar för hans beteende – bara en anledning.

Nu fick han möta min extrema inramning när han till råga på allt stressat upp Compadre mitt i en övning och det blev liksom droppen. Jag har väl egentligen bara väntat på det “rätta tillfället” men eftersom han som sagt alltid vägen av precis så jag inte “kommer åt honom” så har det dröjt.

Han öppnar sig mer och mer för varje dag, vilket är positivt eftersom det visar att han känner sig trygg och kan visa sina innersta känslor. Men nu börjar det bli så dags att bearbeta bort dem.

Skillnaden på när jag tränar mina egna hästar och andras är att på andra är det tekniker som jag praktiserat på mina egna. Jag låter saker gå till överdrift och underdrift för att läsa av läget – och på så vis kan jag sedan möta mina kunder med en stor erfarenhet i hur olika saker ter sig i olika situationer och med olika hästar.

Zebastian ska nu tränas som “kundhästar” eftersom “tiden är inne”.. och ja jag vet att det är väldigt mycket situationstecken nu men det är för att allt är relativt och det är verkligen hur man tar dessa saker i situation till situation.

Pad är beställd till westernsadeln, sedan blir det hantering, ridning m.m. Zebastians tid är inne 😉

Så kom svarsresultatet:

Kan det vara så att han försökte sig mig något..!? Han är så känslig Z, och ändå är han så grov och hänsynslös i sitt beteende många gånger, knas. Behandling nu och massage istället för uppsittningsträning.

Men lilla spöket!

Tillit är viktigt i en relation och visst har jag det.. men kan inte låta bli att förtvivlas över dagen med Z. För visst att han visat många sidor som varit nya för mig och nervösa sammanbrott som givit mig en hint om hur han faktiskt kan tänkas vara när man sitter på honom och han får sina ryck som alla förra ägarna berättat om!

Idag kom det, uppenbarelsen. En hel vanlig dag och tanken var ett helt vanligt pass. Visst tror jag, och har även förväntat mig, att det ska komma bakslag med ridningen och även om det inte skulle vara några stora så borde de där spänningarna tränga igenom en dag.. eller?

För trots allt så har han ju faktiskt haft låsningar i kroppen, varit väldigt obalanserad invärtes både mentalt och fysiskt så kanske, kanske att han lämnade rycken bakom sig under sitt tillfrisknande!

Men som sagt, så fick jag nu veta..

Jag märkte av hans beteende redan när jag ställde mig vid honom för att börja uppsittningsfasen. Han ville backa ett steg och slog med huvudet – precis som han gjorde första gången som jag tränade med honom och ett par gånger efter, men sedan har det helt försvunnit, nu kom det igen.

Jag upprepade, återgick till grundfasen, ändrade och gjorde samma.. Ingen utveckling utan hela tiden kom kastet med huvudet och han visade tydligt att han var spänd och labil.

Efter en lång stund när jag kom upp på ryggen visade han det värsta – och ändå säkert det bästa – för då kom den spänningen som jag fått förklarat för mig. Han var som ett järnspett att sitta på och tog jag i tygeln ångrade jag mig eftersom det kändes som att om han skulle röra sig skulle det inte bli ett steg utan ett kast.

Det kom inget kast men jag hann bli lagom skakig!

Efter några upprepningar kom mer acceptans men han talade hela tiden tydligt om för mig att han inte var med på noterna. Jag nöjde mig verkligen men hoppades såklart på att det skulle sluta än mer avslappnat.

På marken var han såååå apatisk, det skrämde fullkomligen skiten ur mig. Uppe var han fiolsträng.

Någonting är fel, antingen i skallen eller fysiskt? Jag skickar en analys till Morgan och skaffar definitivt en westernsadel en gång för alla nu så jag har ett horn att hålla i om explosionen kommer en dag.
Bildtext: Vännen.. (9 okt 2011)

Zebastian!! Du slutar aldrig förvåna mig, vem är duu 😀 ??!!

Hur sjukt känns det inte att inte känna sin egen häst.. och så känner jag in andras pållar så väl men den här pojken är verkligen ett mysterium. Lika cool, lika hispig blir han på en handvändning.

Så, det var dags för första ridpasset idag efter vårt lilla uppehåll och han gick verkligen igenom hela känsloregistret 😉

Först fick han ju självklart galenskapen i sig när jag gick bort med Compadre till hagen, eftersom han blev lämnad (med sadeln på ryggen). Det var både pip och frust, stånk och stön som hördes och han drog ett par upprörda repor i paddocken.

När jag kom tillbaka till honom lugnade han sig lite men han hade hunnit bli svettig eftersom solen dessutom låg på och värmde.

Jag försökte få honom att göra en liten övning från marken först för att lugna ned honom lite. Då stollade han omkring än mer och det slutade med att jag stod i mitten och bara väntade ut honom som vanligt..

Så kom han tillslut till mig, lagom anfådd och löddrig, och då stod han med huvudet i famnen på mig och bara njöt av att slappna av.

När vi hade stått så en stund började jag sätta dit stigläderna som jag hämtat uppe i stallet och det bettlösa tränset (mitt hemmagjorda) tillsammans med tyglarna.. och så var det dags!

Första halva uppsittningen helt lugnt. Andra gången testade jag en helt vanligt uppsittning och den gick också fiint. Tredje upp och i med stigbygeln, ordna och fixa med lite uppifrån ryggen för att sedan sitta av igen och berömma massa! Märker ni vad jagb beskriver – att vi är på exakt samma ställe där vi slutade 😀

Jag satt upp igen och svängde åt höger, skritteliskritt och det kändes så bra. Avsittning igen och beröm, uppsittning och skritt åt andra hållet – wow! Så fortsatte vi så med längre skrittrundor runt i paddocken. Nytt för idag var att han inte ville stanna när jag bad honom och det tog en halv långsida att få stopp på honom, han liksom smög fram. Använder jag rösten lyssnar han dock klockrent (för bra!) så därför struntar jag helt i det, utan berömmer bara med rösten hela tiden.

När jag satt av då han tillslut stannade och satt upp igen för att skritta runt var han mycket mer avspänd och stanna självmant flera gånger. Duktiga DUKTIGA pojken!!

Kan inte annat än att säga hur otroligt härligt det var idag – och fint väder och allt 🙂 hihi