Zebastians blogg

Lilla hjärtat har nu varit duktig och välmenande i veckor! Jag minns inte ens när det strulade senast.. Visst är han lite smått hektisk ibland när man leder honom eller öppnar boxdörren men ingenting som stör nämnvärt.

Han tar det väldigt varligt än vid fodring och tillsägelser är okej, en öppen dialog där man lyssnar på varandra – precis så som jag önskar.

När jag satt på honom häromdagarna blir han såklart spänd och misstroende (?) /nervös men han håller sig så fint i skinnet. Uteritten blev ut i skogen med min syster promenerandes som sällskap, sedan satt jag av och gick bredvid hem igen 🙂

Nu har det varit mycket jobb iväg men jag ser verkligen fram mot mer träning och ridning på pojken min. Speciellt eftersom jag testade en övning i boxen igår som han tottalflippat över innan = byta varv, i all sin enkelhet – eller? 😉 ..och det gick så fint. Skeptisk ibland men höll sig lugn och verkade börja förstå jättefint.

..du är så söt när du är snäll och glad 😉
Bildtext: Zebastian den glade och jag (23 dec 2011)

Bildtext: Zebastian och jag, mysepys (23 dec 2011)

Mina damer och herrar – jag vill härmed presentera: Jag och Zebastian testar på första uteritten tillsammans efter lite barbacka-uppsittnings-träning i stallet några dagar 😉

Bildtext: Jag och Zebastian i stallet, stillastående och skritt (23 dec 2011)
https://youtube.com/watch?v=iLh0q6CZgKkVideo: Here we goo – hihi! (25 dec 2011)

Äntligen är vi igång igen! ..men denna gången inomhus 😉 För den bästa lugnaste platsen med “lagom” utrymme är i vårt egna lilla stall som ju dessutom inte är så litet utan gott om plats för att röra sig i skritt men ändå tryggt inom fyra väggar.

Ja, visst låter det lite knasigt men jag ska visa vad jag menar med ett videoklipp så fort min kamera vill samarbeta, för jag har spelat in flera gånger men får inte in den på datorn..

Hur det ser ut, dagsläget – är att jag nu sitter på Zebastian igen, men nu barbacka med halsring och grimma/bettlöst träns. Vi övar på att stå still och mysa med akademisk ridkonst-nedåt-framåt-tankar 🙂

Återkommer så fort kameraproblemet är löst!

😀

Vilken häst, så knasig så jag blir inte klok på honom, hehe! Men nu vet jag inte i hur många veckor som han har samlat på sig pluspoäng på pluspoäng. Han väntar fint när man stoppar i höet i hönätet, han äter lugnt och fint. Han accepterar att gå bakom i lugn och ro när man leder honom. Han tar det lugnt när man slussar in honom i boxen. Han kan ta tillrättavisningar i boxen utan att få nervösa sammabrott. Listan hade kunnat göras lång men som ni förstår så genomgår han verkligen en förvandling hela tiden, trots att det gått mycket upp och ned.

Jag som alltid moralkakar alla andra om att bakslag är ett steg att samla sig i för att strax därpå (när man tagit sig igenom det!) utvecklas – framåt! Men ändå slår det lika hårt på mig när jag själv står där. Vilket ioförsig är bra för då kan jag alltid förstå andra som genomgår bakslag med sina hästar.

Nu känner jag mig såå sugen på att sitta upp på honom igen! Jag var verkligen HELT OFF på det innan och tänkte att jag aldrig mer skulle vilja ens tänka på det. Men det är verkligen den här känslan som jag väntat på, det kommer när tiden är inne 🙂

Vilken känsla!

Pojkarna har fått gå ute i det milda “vintervädret” någon vecka nu eftersom det känns som det gör dem mer gott än att stå inne och trampa i boxarna. När Zebastian dessutom har sådana problem med att anpassa sig till min och Compadres tanke med relationer..

Jag har själv känt att jag kopplat bort Z, på grund av allt och självklar handlar det inte om utfrysning men jag är väldigt noga med att man inte varken som människa eller häst får bete sig hur som helst. Respekt och acceptans har varit ord som lilla pojken haft stora problem med.

Nu däremot känns det som vinden har vänt, kanske tillfälligt men det känns verkligen. Han tar det väldigt cool och vi kan “prata om saker” utan att det blir ett himla liv (helt otroligt!)

Hade kunnat skriva en hel roman om detta men jag låter det vara en bra känsla 😉

Bildtext: Gissa följeslagaren!? (16 nov 2011)

Vad ser detta ut som för er? 😉

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Bildtext: Compadre och jag med Zebastian på släptåg (16 nov 2011)

Ni anar inte hur bra detta gick och alla växte under detta träningspass!

Compadre kände sig väldig osäker och stressad från början när linan hängde mot hans sida eller om den lade sig över rumpan när Zeb kom för långt bak men han blev snart mer tålmodig och accepterade detta jättefint. Minsta lilla grej så kom han tillbaka till att bli skeptisk men lika snabbt lyssnade han också på mig och höll sig fint i skinnet.

När jag testade lite trav var det galoppelopp på stället och han började faktiskt slänga med huvudet som han gjorde i början när jag red honom men efter att jag stannade och talade med honom slutade han helt 🙂

Zebastian var som en ängel – tro det eller ej. Eftersom jag använder mycket röstkommandon och prat med mina pållar både från marken och från ryggen trodde jag att han skulle bli stressad av att jag kommunicerade med Compadre, men det var tvärt om.. Zeb stod och väntade tålmodigt på lite problemlösning som jag och Compadre ägnade oss åt strundtals. Man kunde tro att Zeb var världsvan på detta :O haha

Jag vet inte om Z inte har någon erfarenhet alls av någon som talar med honom “ovanför” men det var både kul och intressant att se hur stabil han var.

Det som jag märkte av var att han gick in i sin fasad som han hade när han kom, nämligen lite väl bekväm och när jag skulle korrigera honom ibland för att han kom på fel sida berörde det honom inte alls och han valde nästan att skita i att lyssna på mig för att jag inte kunde göra så mycket från ryggen på Compis. Men det tog bara ett par extra sekunder, sedan ordnade vi allt och kunde fortsätta 🙂

Det är inte alltid lätt att ha massa känslor som spelar en ett spratt. Zebastian är en cool kille som får sina nervösa sammanbrott, han har extremt taskig självkänsla stundtals samtidigt som han ibland tar saker med otrolig säkerhet och lugn.

Innerst inne är vi alla trygga, men de känslor som ligger runt om oss kan ibland ställa till det och göra oss osäkra och otrygga i situationer. Zebastian har börjat leva ut de känslor som plågar hans inre ande och att vara i hans närhet när detta händer är inte särskilt trevligt, men eftersom han valt att dela med sig av sina “demoner” får jag se det som ett previlegie och vara där med honom, stå ut med honom och stötta honom genom det.

Eftersom jag börjat SE honom mer nu till vardags och istället för att ignorera hans otrevliga respektlöshet så behandlar jag honom tydligare, med mindre tolerans mot hans hänsynslöshet och massor av kärlek och tolerans när han visar sig skör. Precis som Compadre redan har gått igenom, spelar Zebastians känslor honom ett spel som självklart är väldigt jobbigt.

Hästar är snabba på att läsa av och förstå mönster i kroppsspråk och har de svårt för detta är det någonting som stör, som just nu för Zebastian. När han hamnar i konflikt med sig själv och sina handlingar har han svårt att ta in mig i sin lilla bubbla och då blir han som “hjärn-död”. Effekten av att fullfölja en uppgift blir extremt förlösande när man äntligen når fram till honom men också väldigt mentalt krävande för mig som inte har någon nyckel till hans känslobank (än!).

Vi fortsätter på vår väg och väntar med uppsittning eftersom det vore orättvist mot både honom och mig att blanda in det momentet nu när vi är på god väg mot någonting stort i hanteringen 🙂