Zebastians blogg

Just nu har vi tagit en time out några dagar eftersom jag lagt allt krut på Compadre inför AR-träningen som var i helgen. Men snart blir det nya tag 🙂

Eftersom han tagit så hårt på den lilla lilla inramning jag bad om i paddocken tänkte jag istället lösa lite knutar i boxen först. Med mindre yta tänkte jag att vi skulle slippa allt spring och att han kastar sig omkring. Istället tänkte jag att vi kunde använda oss av små små detaljer och på så vis få honom att förstå att det inte är fart och fläkt jag är ute efter.

Dock trodde jag fel, för precis som i paddocken blev det galenskap. Från början reagerade han ingenting och sedan allting. Det där med finlir och fingertoppskänsla fanns det inget som hette här. Jag känner alltid in och låter hästen ta sin tid men känner jag mig hotad gör jag mig självklart större så min röst blir hörd.

Med risk för att låta väldigt opedagogisk och oförstående så skulle jag kunna tro att Zebben har guldfiskminne. Ena sekunden försöker han söka en lösning, andra sekunden kastar han sig och tar det säkra före det osäkra, tredje sekunden hittar han på någonting helt annat, fjärde sekunden apatisk och femte sekunden går han in i sig själv och gör allt på en gång.

Då tillhör historien att det enda jag ber honom om och har gjort sedan han kom är att han ska förhålla sig på säkert avstånd från mig, att han ska gå åt åt höger när jag ber honom gå åt höger, vänster när jag ber honom gå åt vänster.. Men icke!

Häromdagen när jag pysslat lite i boxen med honom trodde jag att han verkligen förstått, men andra dagen minns han ingenting alls..

Han börjar direkt att stressa upp sig, svettas väldigt mycket (dock har han tjock päls fortfarande men ändå) och när han väl kommit upp i varv känns det omöjligt att coola ned. Dock – när han väl coolar ned blir han som ett fromt litet lamm, som en fölunge som kommer till mamma och vill ha kärlek. Då lägger han huvudet i famnen och bara står och blundar, rycken i underläppen och andas tungt och avslappnat.

Igen så tänkte jag på Mias (equiterapeutens) ord “Det är som om han gått på lösdrift i hela sitt liv tillsammans med sin mamma, sedan kom någon och skulle rida in honom pang bom och han hann inte riktigt förstå vad som hände, som om han befann sig i en chock. En dag lossade allt för honom och det blev en känsloexplosion.”

Kanske kan det ha varit så, för precis liknande känsloexplosioner gång på gång genomgår han med mig. På precis samma sätt, fast olika inkännande med olika individer såklart kommunicerar jag med olika sorters hästar med olika sorters bakgrund och personligheter, men aldrig har jag varit med om något så känsloladdat SÅ LÄNGE vid så många tillfällen efter varandra som med Zeb.

Lilla gubben! Vi tar den tid vi behöver. Även att folk undrar varför vi inte rider dig så lyssnar vi inte åt dem, för det är inte vad som räknas just nu, eller någonsin. Det viktigaste är att lära känna varandra, bygga upp ett förtroende, tillit och sedan någon gång när alla inblandade känner sig redo tar vi små steg mot ridningen.

Det som tillhör historian är ju just att han exploderar vid ridning/uppsittning och därför vill jag ta reda på så mycket som möjligt från marken först och hoppas på att det släpper problemet i ridningen också 🙂

Jag tog ut Zeb i paddocken för att fortsätta med AR-träningen. Idag tänkte jag att vi skulle börja i skritt, mitt emot varandra och rama in honom med en förlängd arm.

Först släppte jag honom så han fick springa fritt i paddocken och göra av med lite överskottsenergi, sedan samlade vi ihop oss och började. Så länge vi stod still fungerade det jättebra. Men så fort vi skulle fram i skritt ville han gå över mig istället. Han är så närgången och har ingen aning om hur stor och farlig han kan bli för en liten människa.

Jag fick markera bort honom, men han lyssnar inte alls, inte ens en reaktion. När jag markerade större mot bringan kom istället en explosion. Allt blev klumpigt och han flög åt höger och och vänster. När han kom tillbaka in i ramen och jag skulle fortsätta var istället allt livsfarligt och han reagerade på allt och inget.

Orden som euiterapeuten sade ekade i min skalle; “Han förstår varken hästspråk eller människospråk..” Eftersom han verkligen inte förstod min upptrappningar eller ens varför jag sade till honom. Svårt!

Allt blev kaos och frågan var om han var rädd eller bara oförstående och sprallade omkring med alla skutt hit och dit för att han försökte komma undan. Det är svårt för han beter sig verkligen som en ohanterad unghäst ibland, och liksom leker eller kastar sig från sida till sida för att se om jag hinner med!?

Det funkade helt okej till slut men det var med ömma händer eftersom han hela tiden slitit emot när jag minst anat det. Jag undrar verkligen vad som hänt honom, om han blivit hanterad från marken eller bara riden och tagen in och ut från hagen. En fråga jag aldrig lär få svar på, men en annorlunda resa har vi framför oss..

Trodde faktiskt att Compadre var en av den mest säregna häst jag mött, men Zeb är så annorlunda. Så nyfiken fast ändå så skygg, så balanserad fast ändå så obalanserad.

En sak som visar tydligt hur upp&ned han är syns när man jämför honom i paddocken och i hagen. För när han är på egen hand i hagen är han taktfast, dock väldigt framtung, men ändå god takt i kroppen. När han å andra sidan är i paddocken och jag försöker få lite kontakt med honom är han bara yvig och flack..

Men det var bara en liten parentes, bra att minnas när vi kommit en bit 😉

Med spänning tog jag in Zeb idag och lämnade honom under uppsikt för att se hur han skulle tackla hönätet idag och…

…han åt lika lugnt 🙂 Wow!

Testade även att flytta honom lite på samma sätt som jag gjorde med honom i boxen och även detta var lugnt och balanserat. Hur skönt som helst! Ändå känns det som om det kommer gå mycket upp och ned, så lätt kan allt inte bara lösas – eller!?

Jag hade tänkt att fortsätta med AR-träningen men har haft en känsla av att det kanske inte “går in” på riktigt hos Zeb. Just eftersom jag känt av något förrädiskt, annorlunda, låsning/blockering hos honom och att även equiterapeut Mia sade precis samma sak om att han liksom inte förstått vad som hänt honom. Tex. att det en dag slagit slint för honom just för att han en dag “vaknade ur sin chock” och insåg att någon satt på honom.. Vem vet!? Någonstans på vägen blev historian om Zebastian suddig och helt plötsligt var han inte riktigt ridbar längre, spekulationer och mer spekulationer.

Nåväl, jag tycker mig märka att det ligger en hel del saker under ytan på denna pålle som ibland bubblar upp, tex. när något utifrån stör och/eller upprör honom.

Det som Mia sade om att han inte förstår varken häst- eller människospråk var jag inte än beredd att hålla med om, trots att jag inte heller var helt säker på att allt stod rätt till i hur han uttrycker sig i sitt kroppsspråk.

Compadre kommer in med ganska kraftiga bitmärken och han är inte den som står i vägen i första taget. Jag får för mig att Zebastian får mani av att behöva bestämma, styra och ställa och blir labil och aggressiv när det inte passar honom. Han var ju en riktigt argbigga när de skulle fodra i hagen hos förra ägarna och så gör han ju inte nu vad jag sett. Men de där bitmärkena kan jag inte för allt i världen tro är riktigt rättvisa!

Jag fick en hel del saker bekräftade idag när jag tagit in pojkarna från hagen och gett dem lite hö i sina hönät. Zeb började som alltid hetsäta, slita okontrollerat och inte inkännande överhuvudtaget. Jag menar, visst att de sliter lite och har sig i hönätet när det är hösilage som liksom kan klumpa ihop sig och fastna i en fålla men så som han sliter är näst intill maniskt, sjukt..

Compadre sliter men han har anpassat sig fint till att lugna sig när jag står i närheten och jag kan få honom att lugna sig lite genom att ge honom en blick eller två. Har de en dag fått hö lite färra givor kan det öka intensiteten i ätandet, men så hysteriskt som Zeb beter sig kan inte vara nyttigt!?

Häromdagen när jag stod och pysslade med honom samtidigt som han åt lade han inte ens märke till mig, eller om han bara fullständigt sket i mig och slet ut höet i sin speciella knyck så han slog till mig. Jag blev självklart väldigt sur över detta och markerade att det verkligen inte var okej, men trots det verkade han inte bry sig/förstå att han skulle akta nästa gång han tog en tugga.

Precis som jag beskrivit innan tar han tillsägelser med ro, men då “glömmer han bort” det direkt efter och gör samma sak man bad honom om att inte göra igen. Om man trappar upp tillsägelsen blir det näst intill panik istället.. Svår balansgång!

Återigen, tillbaka till det jag ville komma fram till angående vårt “breakthrough” som skedde när jag och Ida var i stallet och pysslade med hästarna.

Jag stod i boxen hos Zeb och jag skulle bara be honom om att flytta sig lite åt ena sidan. När han istället flyttade sig klumpigt mot mig sade jag ifrån för att sedan upprepa min önskar om att han skulle flytta åt sidan. Han verkade inte ens försöka förstå och tillslut blev han mer och mer okontrollerad och labil mot mig. Han blir hotfull fast ändå inte, klumpig eller bara oförstående – aldrig har jag då mött en häst som visat så otydligt som Zebastian.

Det tog säkert en kvart för honom att förstå vad jag bad honom om och nästan lika lång tid åt andra hållet. Stämningen kändes dålig, trots att jag var lugn men VÄLDIGT TYDLIG för allas säkerhets skull. Zeb var allt annat är lugn. Antingen så stängde han helt av och gick in i sig själv, eller så flippade han totalt.

Compadre stod hela tiden i sin box bredvid, tryckt mot väggen som var mot oss och lyssnade av läget. Han var lugn och tycktes nästan undra vad Zebastians problem var!? Det var härligt att se hur cool Compadre tog det och hur han verkade vilja hjälpa Zeb att förstå 🙂

När allt lugnat ned sig blev stämningen totalt avslappnad och någon tradikomisk känsla av harmoni. Zeb ställde sig vid min sida, låg huvudposition och började dåsa och flåsa, rycka i mulen och läpparna som innan varit hårt ihop, han stod som om han nästan somnade och njöt av mina händer som strök honom över halsen och huvudet med massor av berömmande ord. Han hade innan darrat/skakat, precis som när vi lastade honom och han var så svår att läsa av men ändå så medgörlig. Den här hästen har så mycket som man inte förstår av och det är en resa som kommer läsa oss massor känner jag.

Ryckningarna blev nu liksom rytmiska och han kom in som i en dröm/trans/njutning/avslappning. Det är svårt att förklara om man inte varit med om detta men det är en upplevelse av hög grad. Ida stod utanför boxen och vågade inte röra sig..

Precis på samma sätt hände med Compadre de två senaste gångerna vi varit hos Mia equiterapeut. Det var när hon känt igenom och behandlat hela hans kropp, samt vid akupunkturen och akupressuren.

Efter en stund, när Zebastian spelat på öron och ögon kom han tillbaka till verkligheten och helt balanserat vände han sig mot hönätet och började äta i lugn och ro – i lugnt och ro!! *wow*

Ida och jag bara tittade på varandra och skrattade lättade och chockade. Vad hade hänt, vad hade vi gjort!? 🙂 Nog för att jag nått massor av hästar och även varit med om samma sak med Compadre hos Mia som jag nämnde, men nu.. Helt på egen hand – härligt!

När vi gick efter en stund stod han fortfarande och pillade smidigt ut höet ur hönätet. Ibland tog han i lite mer om det fastnade men aldrig på det sättet han gjort sådär galet 😀

Zeb var lugn, trygg, tillfreds och verkade glad över detta träningssätt 🙂

Fick igenom nedåt-framåt-sökning, ställning och böjning. 5 minuter och sedan kände vi oss båda nöjda *glad, glad* Korta härliga pass är de bästa passen.

Idag fick jag en god känsla av att börja lite lätt med AR-träningen. Enbart den okomplicerade början med en ram, nedåt framåt-sökning, ställning och böjning, som ändå kan bli bra komplicerad just bara för att det är så enkelt 😉

När jag tog in honom från hagen själv, alltså utan Compadre, var han förvånansvärt lugn och han gnäggade först när han varit inne en lång stund och det var inte heller något hysteriskt gnägg som han är så duktig på.

Så, vi tog på kapsonen och traskade ut till paddocken. Jag började med att släppa honom lös så han skulle få ur sig allt det han ville få ur sig innan vi skulle koncentrera oss.

Sedan stannade vi upp på lite olika platser, fick till en framåt-nedåt-sökning ganska lätt men ställningen var desto svårare. Snart förstod han vinkeln och då gick det jättelätt ett par gånger. När något (vem vet vad?!) störde hans koncentration tappade han allt fokus och så blev det huvudet högt i skyn en stund, för att sedan komma tillbaka till lugnet och nedåt-framåt. Han hade lite lätt att “trilla framåt” när jag bad honom om att stanna men det gick mycket lättare än jag vågat tro 🙂

Detta nöjde vi oss med idag och Zeb verkade vara väldigt nöjd och glad! Trevligt arbete i lugn och ro, enkla riktlinjer att följa. Söt!

Så, här stod jag med en häst, min häst, en labil själ eller var det en hästkropp vars själ splittrats, förtvinats!? Hur det än var hade det jag vi upplevde igår stärkt min aning om vem och hur Zebastian var.

Likgiltigheten förstår jag har genomstrålat honom eftersom han helt tappat sig själv. Å andra sidan skulle jag också tappa mig själv om jag haft folk i min omgivning som sagt att de ska slakta mig, inte bara en gång utan flera gånger. Första gången var det på tal om att ta bort honom för flera år sedan, i början av hans liv.. Andra gången var när han var hos sina förra ägare och folk runt omkring dem sade att de väl kunde avliva honom istället eftersom han var så problematisk. Som tur var är Birgitta (förra ägaren) och hennes familj goda människor som inte tar ett liv så lätt utan letade efter den rätta för Zeb och gav honom en chans.

För även om det inte är man själv som ska ha, eller kan ha hästen så finns det ingen rätt att ta bort dem. Då går problemet i graven men samtidigt lever det vidare där avlivningsbeslutet togs – så tror jag.

Men åter till Zebastian och vem han nu än är. Han står och hetsäter ur hönätet, kastar omkring det utan att ens känna efter hur mycket eller lite han fått tag i. Han lyssnar, men ändå lyssnar han inte.. *svår känsla*

Än så länge har jag ingen direkt plan på vad, hur och när jag ska börja med honom. Mental träning, “vanlig träning”, AR-träning, hur jag än väldigt att göra så känns det som att han (precis som Mia skrev) skulle behöva börja om från början och att det verkligen går in den här gången eftersom det känns chockartat i honom.

Jag låter tiden, livet vänta ut oss så kommer det när vi minst anar det. Jag tror på känslan, det spontana, och trots att det just nu känns väldigt tungt så får jag ha tillit som jag alltid tjatar om själv till andra!

Kram till alla tappra!