Vilken känsla, han kommer till mig i hagen – före Compadre, han vill synas och visa mig vad han kan göra. Positiv och sådär balanserad som jag knappt trodde att han kunde bli.
Han går lugnare och lugnare in i boxen, accepterar att gå bakom och lyssna sidvärtes. Jag kan ge honom tillrättavisningar utan att det tar hus i helvete och tja -kanske är vi på väg att lära känna den riktiga Zebastian 🙂
(Hoppas att hormonbalanseringen gör sitt, hehe!)
