Det har varit galenskap på galenskap som jag nu börjar bli trött på. Compadre får ta allt för mycket skit i hagen och Zebastians ryck kommer när man minst anar det. Jag vet inte riktigt vad han varit med om, vem som har gjort vad eller hur han uppfattat allt genom alla år men just nu får han komma ned på jorden för han är hos mig för att stanna!! Det är ju såklart tanken, han och jag och Compadre 🙂
Bildtext: Zebastian stollar runt i hagen som vanligt.. (okt 2011)
Så fort han är på lagom avstånd för att kunna bralla omkring utan att jag kan påverka honom lever han f*n och utnyttjar alla lägen för att verka cool. Egentligen är han bara så osäker med extremt kass självkänsla, men det är inget försvar för hans beteende – bara en anledning.
Nu fick han möta min extrema inramning när han till råga på allt stressat upp Compadre mitt i en övning och det blev liksom droppen. Jag har väl egentligen bara väntat på det “rätta tillfället” men eftersom han som sagt alltid vägen av precis så jag inte “kommer åt honom” så har det dröjt.
Han öppnar sig mer och mer för varje dag, vilket är positivt eftersom det visar att han känner sig trygg och kan visa sina innersta känslor. Men nu börjar det bli så dags att bearbeta bort dem.
Skillnaden på när jag tränar mina egna hästar och andras är att på andra är det tekniker som jag praktiserat på mina egna. Jag låter saker gå till överdrift och underdrift för att läsa av läget – och på så vis kan jag sedan möta mina kunder med en stor erfarenhet i hur olika saker ter sig i olika situationer och med olika hästar.
Zebastian ska nu tränas som “kundhästar” eftersom “tiden är inne”.. och ja jag vet att det är väldigt mycket situationstecken nu men det är för att allt är relativt och det är verkligen hur man tar dessa saker i situation till situation.
Pad är beställd till westernsadeln, sedan blir det hantering, ridning m.m. Zebastians tid är inne 😉
