Bildtext: Min fina pojke i sensommarhagen (aug 2013)

Efter mycket om och men landade vi i Nässjö i juni, på en väns gård. Vi har alltså flyttat 🙂

Allt blev upp och ned i flytten då Zebastian tog det väldigt hårt, det blev en så kallad dubbelflytt, först till en ort och sedan till en annan. Han stod extremt ostadigt i transporten och jag kände inte alls igenom honom.

Såhär i efterhand känner jag att han och gården liksom hörde ihop, allt flätades samman där och när vi rent fysiskt flyttade på oss och inte kom hem igen blev det lite för mycket för han att ta in och han kom tillbaka till sin stress som alltid legat nära till hands under ytan.

Otroligt nog har ingenting i ridningen blivit annorlunda, mer än att jag har lagt om mer till Akademiskt med Zeb också eftersom jag känner i både min och hans kropp att det är hans väg.. egentligen alla hästars väg!

Stallet är hans värsta fiende och när han inte ser och hör allt blir det till hans gamla “panikångest-attacker” som han fick i början. När han står och bara skakar, vibrerar och börjar svettas så det droppar om honom.

Compadre är helt oberörd så detta är verkligen någonting som ligger i Zebastian på egen hand för han lyssnar inte av sin omgivning någonting utan försvinner helt in i sin egen värld.

Efter några gånger med healing kändes han helt klart bättre och tryggare! Otroligt nog 🙂 Men än dock är han svår och “försvinner”..

För någon månad sedan satt jag upp på honom med sadel och då får han nästan en rörelsestörning av spänningar i bakkärran. Häromveckan satt jag upp på honom bettlöst och barbacka, som vi alltid gjorde förr och han njöt i fulla drag i skritt och trav. Halvlång tygel och avspändhet som aldrig förr med varvbyten enbart genom lätta tryck och mjuk inramning med sitsen och lite tyngd med tygeln mot halsen. Öppna och sluta i båda varven, speciellt i skritten var det som på räls!

När jag tränade honom från marken några dagar innan dess var han som en filbunke och fick Compadre att framstå som en nybörjare 😉

När jag sedan for iväg med Compisen och tränade kunde inte Zebastian slappna av en sekund utan stod en timme på samma ställe och gnäggade efter oss.. till han sedan somnade på samma ställe, vaknade en stund senare och fortsatte sitt skrikande.

Det spelar ingen roll att han har andra människor eller hästar omkring sig eller i samma hage, för det är “hans flock” som splittras och det är som om hela hans värld rasar samman..

Alla har vi olika syn på kvalitet och för mig är det väldigt viktigt att känna att mina nära mår bra, så det smärtar att se hur uppriven han varit till och från de senaste månaderna. Självklart får det mig att tänka på möjliga alternativ, val och beslut.

Att någonting “fungerar” är inte kvalitet för mig. Vissa saker rår man över, andra inte. Jag vet bara att man alltid kan ändra sig själv, men aldrig någon annan..

När det handlar om att en individ inte reder ut sig själv när ingen annan är i närheten finner jag det inte som “någons fel” eller inte fel. Som en människa med heder och värdighet får vi fråga oss själva vems omdöme vi ska lyssna till!?

Jag har valt att lyssna till mig själv, andra, de jag tror på och de jag inte tror på, för lyssna kan vi göra på alla. Men det slutgiltliga beslutet är det ändå jag själv som måste ta, för mig själv och för det jag rår över.

“
Denna sommaren känns som livet i sin helhet, livets storhet, livet som såklart alltid går i vågor, med vågor som nu börjat blåsa vidare mot höstens besluttaganden.

Den här sommaren blir ett bra avslut på en ny början. Den här sommaren blir en bra början på ett nytt avslut.

Det här är en summeringen av en sommar av lycka och sorg, ostadighet som förr och stadighet som aldrig förr, positivt och negativt.

Det här är sista sommaren med Zebastian!
“

Bildtext: Ståtliga Mr Zeb (aug 2013)