Att jag inte slutar att både förundras och förvånas över varje hästs tydliga signaler, berättelser, samband mellan cellminne, musklerminne och mentalitet!? Men jag blir hela tiden så positivt överraskad över att jag ser detta mönster allt tydligare och hela min världsbild av hästens som individ går från klarhet till klarhet vilket varje gång känns så underbart 🙂
Hästarna bekräftar hela tiden att jag är på rätt spår, men Zebastian har varit den som har skiljt sig från massan. Han lär vara den häst som ska få mig att våga tro på mig själv även om saker inte verkar självklara direkt.
Min tanke var vid senaste träningstillfället att börja tricksa med Zebastian eftersom jag vill kunna stimulera hans hjärna mer så jag kan nå honom i ridningen mer sedan och få bort honom från “maskin-hästen” vilket han så ofta känns som. När jag kommunicerar får han panik över att behöva tänka och agera och tja, lite som en maskin som går på högvarv och får kortslutning.
Jag försökte även minnas varför jag valt att inte trickträna honom när han haft sina “vilo/tänk-perioder” men fick påmind! Han fattar inte ens belöningstänket och antingen stänger han av och försvinner in i en annan värld eller så blir han orolig. När jag för några månder sedan började med honom lade jag det på hyllan just för att jag inte ville få någon negativ känsla förknippad med det.
Nu däremot testade jag av läget och det var annorlunda. Från början när jag petade lätt på hans vänster framben fattade han ingenting, sedan struntade han i vad jag gjorde, sedan tittade han på annat, sedan försvann han in i sin lilla Zebastian-värld och såklart så blev han sedan upprörd när jag pockade på hans uppmärksamhet och kämpade med att få ut honom ur sin lilla bubbla.
Skillnaden denna dag var att han kom ut ur bubblan och jag kunde dra värdefulla slutsatser, liknelser i beteenden och låsningar. Det är nämligen så att när jag satt på honom för några månader sedan ute i paddocken och han blev så oerhört spänd och låst och jag bara väntade på en explosion, som som tur var aldrig kom men ändå, så låste han sig på exakt samma vis. Nu när jag skulle “låsa upp honom” blev det liv i luckan, vilket säkerligen är samma beteende som urartar när folk har suttit på honom och han kastat sig.
När han kom ned på jorden igen var han helt slut i hjärnan men samtidigt såå PÅ jorden. Aldrig har jag sett en sådant förlösande uttryck på honom innan och inte heller har han förmedlat sådan tillfredsställese som nu. Jag upplever detta dagligen när jag arbetar med andra hästar men han skiljer sig som sagt mycket från mängden.
När jag testade att han skulle lyfta sitt högerben, det som utlöst allting(!), gjorde han det som om han aldrig gjort något annat – underbart! Wow 🙂
Han fick stå och mumsa lite hö en stund sedan och så testade jag lite senare att göra samma sak och precis som i slutet innan så funkade det helt perfekt- duktig älskling, det finns hopp om dig 😉
