Zebastian för sjutton! Lilla stora underbara knasboll 😀
Nu har jag tagit mod till mig och börjat plocka in honom mellan hjälperna lite mer på allvar. Än så länge är det bara skrittarbete med något inslag av trav för att testa av läget.
Något som jag märkt är att han trampar på med “fejk”-övertramp eftersom han är så låst på framdelen att man luras av att han går under sig extra mycket. Idag kom vi bort från detta massor och jag ser fram mot att spela in när vi travar nu och jämföra flytet och lyftet i bröstkorgen 🙂
Dessutom introducerar vi, denna gången på allvar och på riktigt, inte bara fin, smått, försiktigt.. – for real! Vänster yttertygel och vänster innertygel, höger yttertygel och höger innertygel, tillsammans med höger ytterskänkel och höger innerskänkel, samt vänster ytterskänkel och vänstre innerskänkel – några detaljer att installera i en stor muskelknuta även kallad Zebastian 😉
Men helst seriöst så börjar det hända grejer. Helt plöstligt ser jag fram mot en kontinuitet i ridträningen, för nu är grunden redan befäst – vilket i snitt har varit max ett träningspass per månad, ibland med tätare intervaller, men då med flera månders uppehåll och ibland som sagt mer sällan.
Ska bli himla spännande att se vart vi tag vägen, ekipaget, nu när saker och ting faktiskt börjar ta form. Dock är det en lång väg kvar, ska påminnas. Skritt, trav och galopp ska sitta felfritt i paddocken, barbacka, samt skolorna i ialla fall skritt och trav. Sedan är det samma visa med sadel på, och sedan är det dags att börja ge sig ut i skogen.. *pust*
Vi får se hur väl jag håller schemat, men jag tror ändå att det blir (ungefär) så 🙂
En extra smaskig detalj som ska tilläggas var att idag var han och jag osams från marken och han stimmade runt som ett psychoo. Vilket jag tog mod till mig och såklart samtidigt förnuftet till fånga och SATT UPP, trots en varm och anfådd galning vid min sida. Han blev cool så fort jag kom upp på ryggen ??!! 😀
Sedan kom vi i lite småkonflikter mot alla hjälper och muskler som vi löste fint, med lite små spänningar men inga kast eller överextrema saker. Jag kom till och med på att jag råkade glömma av mig några gånger och småkicka lite med underskänkeln, dvs. hälen, i sidan på honom, främst som ytterskänkel – vilket han haft svårast för dessutom, både små ihärdiga skänklar och yttersidan där han inte ser.
Tro att jag lyser som en sol. Känner att det i mitt hjärta är så rätt att han fått gå och smälta in allt och förstå, samt markträna istället för att stressa och pressa på att sitta upp. Nu är han mogen och redo, samt kan ta korrektur och mer noggran inramning dessutom!
