Ihopsläpp
Jag kom ut till stallet på morgonkvisten för att släppa ihop mina två. Jag började med att gå ut med Zeb eftersom han är lite halv-okej att leda och sedan slank jag in med Compadre lite snabbt och smidigt och skuttade sedan åt sidan med kameran i högsta hugg.

De började med att nosa på varandra och sedan var det klart verkade det som. De gick omkring ganska nära varandra och ibland stannade de upp och hälsade på varandra igen. Lugna puckar 🙂

Efter några minuter hämtade jag frukosten/morgonhöet och tänkte att det nog skulle bli lite liv i luckan nu. Jag grundade detta både på att ha sett hur Compadre varit på en ranglåg valack, men han viker å andra sidan av när ett mer dominant sto kommer i vägen.

Zeb hade jag sett göra riktigt otrevliga utfall mot sina kompisar i hagen när vi träffade honom i Gävle och det jag egentligen var mest orolig för var att han skulle vara så pass labil/stökig att han skulle gå på Compadre som skulle komma till skada..

Jag lade högarna en bra bit från varandra och de åt lugnt och stillsamt ut var sin hög. När Compadre hade ätit upp sitt hö lunkade han fram till Zeb och kollade av lägen, om han kanske skulle kunna få smaka lite 😉 ..och tänk det fick han – så där stod mina två fina pojkar och åt ur samma höhög när de träffats för första gången för bara några minuter sedan. *glad*

Bildtext: Goingarna äter ihop direkt (21 mars 2011)

Det enda som hände var att tydliga Compadre började testa om Zeb skulle börja vackla om han sade att han skulle ha maten för sig själv, så han kröp sakta ihop med halvt bakåtstrukna öron och vände om lite halvt för att ge en snygg liten kick mot Zebastian. Detta var inte så populärt så på en 25-öring vände Zebastian tillbaka med ett tjut som lät som ett brunstigt sto och lade av en mycket rejälare spark tillbaka.

Compadre förstod vinkeln och intog åter låg profil och sedan funkade de ihop perfekt under halva dagen som jag ägnade med dem ute i hagen, mockade, pysslade och fixade 🙂

Första kommunikationsträningen (i Stall Stommens ridhus)
När jag åkt hem och fått lite mat i magen hämtade jag med Ida ut till stallet och vi beslutade oss för att ha ett första “träningspass” i kommunikation med Zeb.


Bildtext: Huvudet i skyn, hit och dit, bad om lugn, höll en sekund (22 mars 2011)

När vi gick mot ridhuset som ligger en bit bort var det väldigt mycket “diskussioner” om var ramen var. Zebastian drog åt höger, vänster, bakåt och åt någon sida igen. Jag fick vara väldigt bestämd mot honom eftersom det lite läskigt i hagen med allt tö så man sjönk väldigt djupt. Tillslut förstod han men det var efter väldigt mycket upprepande. Känns som han har lite svårt att förstå, eller acceptera eller bara ge sig ibland..!?

Bildtext: Varför gå på stigen när man kan springa runt överallt..!? (22 mars 2011)

Väl i ridhuset blev jag lite besviken eftersom det var väldigt lågt staket som även var öppet bakom och eftersom jag inte känner Zeb såg jag i min fantasi hur han skulle klippa det och bryta benen av sig..

Så jag höll honom i lina och tänkte att vi bara börjar som jag brukar göra med andras hästar som jag arbetar med. Jag tog ut honom på en volt och redan där uppkom ett problem. Han ville inte gå förbi ett hörn som det stod saker i. Jag visade honom ramen, visade honom vägen men hur mycket jag än gav honom frihet, lagom andrum och inramning så fanns det inte en chans i världen att han tänkte gå förbi. Han tryckte sig helt utan tanke mot mig och förstod inte över huvud taget att om han skulle plöja skulle jag koma till skada.

Jag fick även här markera väldigt tydligt mot honom så han inte skulle “glömma bort mig” när han var så uppe i sig själv. Väldigt obehagligt var det men jag tänkte att det skulle lugna ned sig, men det gjorde det inte.. Han kände sig pressad, trots att jag inte pressade. När han förstod att jag inte pressade honom tog han istället sig friheten och bara struntade i vad jag bad honom om. Tillslut fick jag bli sträng mot honom och be tydligare om att få förbi hörnet, men då fick han totalt frispel och sköt rumpan mot mig eller backade så snabbt han kunde.

När vi äntligen kom förbi problemet gick det sådär lugnt och stillsamt som jag väntat på. Jag låter inte hästen stressa förbi det obehagliga för då får man bar upprepa allt flera gånger och då är det bättre att vänta på det “rätta tillfället”.

Han hade svettats mycket och mentalt var han helt slut – av det lilla. Jag var chockad över hur stor sak det blev över någonting som verkligen inte var något att hetsa upp sig över. En häst med ett starkt talande förflutet!?
Bildtext: En skeptisk Zeb och en förklarande Bella (22 mars 2011)

När vi äntligen nått varandra på någon slags nivå släppte jag honom tros allt med noga uppsikt över honom och Ida vaktandes vid staketet. Så lät jag honom bara lunka omkring och känna sig fri. Sedan gick vi hemåt, tyvärr blev det också ett ganska stort projekt. Han förstod fortfarande inte skillnaden mellan att lyssna och LYSSNA. Han gjorde som jag sade men direkt igen struntade han i det. Jag upprepade och upprepade men ändå tog han det så lugnt och stillsamt att jag fick säga till på skarpen – IGEN – och så förstod han, iaf. en stund.

Speciell/udda känsla jag får av denna hästen. På ett sätt tycker jag synd om honom och på ett sätt blir jag irriterad. Han känns nästan arrogant, fast ändå så mjuk och kontaktsökande. Ändå söker han kontakt utan någon direkt tanke, mer som om han alltid gjort så. Samma sak när jag markererar, då lyssnar han väl, för att direkt inte lyssna eller förstå, som om det inte riktigt når fram till honom. Guldfiskminne som Ida sade, kunde man nästan tro!?

Jag skulle vilja säga att det rätta ordet är likgiltig! Han gör det han ska men egentligen så bryr han sig inte.. Lustig känsla, har faktiskt aldrig känt så för en häst förr?! Det blir spännande, kusligt att fortsätta med denna häst, som ju inte känns som min. Men enbart ett par dagar har gått och allt ska få smälta in på båda håll först.

Jag tänkte låta alla preparat få göra sitt först, sedan kommer vi till mental och fysisk träning. Tiden får göra sitt 🙂