Så, här stod jag med en häst, min häst, en labil själ eller var det en hästkropp vars själ splittrats, förtvinats!? Hur det än var hade det jag vi upplevde igår stärkt min aning om vem och hur Zebastian var.
Likgiltigheten förstår jag har genomstrålat honom eftersom han helt tappat sig själv. Å andra sidan skulle jag också tappa mig själv om jag haft folk i min omgivning som sagt att de ska slakta mig, inte bara en gång utan flera gånger. Första gången var det på tal om att ta bort honom för flera år sedan, i början av hans liv.. Andra gången var när han var hos sina förra ägare och folk runt omkring dem sade att de väl kunde avliva honom istället eftersom han var så problematisk. Som tur var är Birgitta (förra ägaren) och hennes familj goda människor som inte tar ett liv så lätt utan letade efter den rätta för Zeb och gav honom en chans.
För även om det inte är man själv som ska ha, eller kan ha hästen så finns det ingen rätt att ta bort dem. Då går problemet i graven men samtidigt lever det vidare där avlivningsbeslutet togs – så tror jag.
Men åter till Zebastian och vem han nu än är. Han står och hetsäter ur hönätet, kastar omkring det utan att ens känna efter hur mycket eller lite han fått tag i. Han lyssnar, men ändå lyssnar han inte.. *svår känsla*
Än så länge har jag ingen direkt plan på vad, hur och när jag ska börja med honom. Mental träning, “vanlig träning”, AR-träning, hur jag än väldigt att göra så känns det som att han (precis som Mia skrev) skulle behöva börja om från början och att det verkligen går in den här gången eftersom det känns chockartat i honom.
Jag låter tiden, livet vänta ut oss så kommer det när vi minst anar det. Jag tror på känslan, det spontana, och trots att det just nu känns väldigt tungt så får jag ha tillit som jag alltid tjatar om själv till andra!
Kram till alla tappra!
