Som flera säkert märkt har jag haft den här bloggen låst, vilket var eftersom jag behövde en paus från allting. Nu över ett halvår senare tar jag mod till mig och ska försöker författa om vad som egentligen hänt.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Eller, egentligen så blir väl livet sällan som man tänkt. Enklast kan vara att se till andra och något av det svåraste är att förstå sitt eget bästa!
Zebastian var en så stor del av mig att jag hade svårt att se honom för den han verkligen var, eftersom han var en bit av mitt hjärta. Jag köpte honom som en oridbar häst och insåg snart att hans problem var betydligt mer komplexa än så då han hade allvarlig sadeltvång, eller om även det var någon typ av panikångest som fick honom att inte veta vad han tog sig till.
Med en hel del tid och tålamod, trix och fix, blev han en häst som var lugn med ryttare på ryggen, trygg för skänkeln (som varit värsta problemet!) och formbar i både skritt oh trav, gärna på ridbanan. Detta var när vi höll oss barbacka och bettlöst, för så fort ett bett placerades i munnen eller en sadel sattes på hans rygg kom stressen fram, alltid så han höll sig i skinnet för han ville verkligen vara till lags, men det var ingenting jag uppskattade eftersom jag ville ha honom bekväm i situationen. Vare sig jag red med eller utan sadel i en inhägnad eller på en äng blev han väldigt låst när det var dags för galopp. Detta var även någonting om han led av när jag tränade honom från backen för han kickade eller bockade alltid litet eller stort när det var galopp, tillsammans med “pip” eller tjut. När jag red ut i skogen gjorde jag det alltid med sadel och då kunde vi både skritta, trava och galoppera obehindrat men lugn och trygg är synd och säga att han var.
Jag anser inte att han behövde vänjas in till att bli “en vanlig fungerande ridhäst” utan jag testade mig hela tiden fram och utvärderade hur han var i olika situationer. Jag kände mig jättestolt över honom, att han verkligen försökte och ville göra sitt bästa, så länge han höll ordning på sina tankar som gärna for runt i huvudet på honom.
Eftersom jag har haft hans syster (som har samma far) vet jag att det säkerligen är någonting nedärvt, det här med temprament och känslighet, eftersom hon var likadan, det kunde helt, så kallat, slå slint ibland, såväl i ridningen som i hanteringen. Vilket var lika för Zebastian.. och vad gäller honom så gjorde det som sagt inte mig någonting att han inte var som “en vanlig ridhäst” utan jag mötte honom gärna där det passade honom. Men angående vardagshanteringen och tiden han spenderade i hagen var det någonting som eskalerat sedan vi flyttade från gården.
Som tidigare nämnt fick han panik så fort Compadre inte var i hagen, trots att det var flera andra där. Tog jag in bara Zebastian i stallet utan Compadre blev han också väldigt uppstressad och han blev både introvert och extrovert på samma gång.
Mitt hjärta blödde varje gång jag såg honom må dåligt och tillslut visste jag inte vem det var som mådde sämst, eller vem som egentligen mådde dåligt från början. När stallägaren, som är min nära vän, sade det jag hela tiden försökt blunda för, visste jag att det var sanningen och det enda rätta.
I mig var jag så mån om att “rädda” Zebastian! Men från vadå, sig själv?
I mars 2011 tog jag honom till mitt hjärta, gav honom ett hem med en bästa hästkompis, bästa tänkbara hovvård, invärtes och utvärtes behandling, träning, vila och kärlek i massor! Om han nu fungerade för det ändamål som han tidigare varit omöjlig med. Vad skulle jag då kunna rädda honom från när hans värsta fiende som återstod vad hans egen kropp och knopp!?
Jag tog mitt livs jobbigaste beslut och följde honom hela vägen till slutet, på en början av hela världen, friheten och kärleken i världsrymden bortom all tid och rum!
För mig, trots att jag känner i mitt hjärta att det var rätt beslut, smärtar mitt samvete av att inte ha kunnat ge honom ett fortsatt lyckligt liv och han lämnade ett stort hål av saknad i mitt bröst. Samtidigt så känner jag mig lugn och trygg i att ha befriat honom från sina trauman.
Han lever alltid i mig och finns med mig i allt jag gör. Han lärde mig otroligt mycket om allt jag har gjort med honom och allt andra har gjort med honom innan mig. Jag gav himmelen tillbaka en av sina änglar <3
