Herregud! Min fina vän mår verkligen inte bra inuti när man börjat komma honom inpå djupet. Det smärtar i varje del av min kropp efter dagens träningspass av medkänsla för denna häst..

Kvällen börjar med att jag går ut till lösdriften och tar in Zeb, som glatt kommer traskande, in i stallet och han får stå uppställd i stallgången för att göras iordning för ridning. Han bajsar två små högar, lite i vanlig ordning, men är i övrigt lugn och känns väldigt fint avslappnad idag.

Färdigsadlad och tränsad (öppnar nu munnen helt självmant och lugnt) går vi ut på stallplanen och tar ett varv vid hand åt både vänster och höger innan jag sitter upp och vi börjar skritta ned mot ängen.

Mycket fokus nu är öppnor slash fotflyttning sidvärtes som jag känner kommer åt de muskler som låser sig lite i insidan och även mot den indirekta innertygeln i samband med den direkta tygeln.

Skritt och trav i både höger och vänster varv och han känns superbra i både hjälpgivning, mjuk korrektur och följsamhet. När det är dags för galoppen beslutar jag mig för att koncentrera mig på vänstergaloppen eftersom det är den som är enklast. Jag flyttar honom i en halvöppna in i galoppen men det blir inte riktigt någon inrullning utan lite handbroms, lite studs, lite spring och massa fippel mot det mjuka Nova-bettet.

Det slutar med att han börjar kasta sådär underligt upp och ned med huvudet, så högt att jag själv undrar hur högt han kommer. Jag mjuknar och pratar med honom hela tiden för att han ska komma förbi sina invanda beteenden han gjort med andra men han försvinner liksom iväg och innnan jag vet ordet av har han blivit rädd för sina egna ryck mot bettet och studsar till framåt åt sidan och en mindre men än dock okontrollerad rodeotur tar fart. Jag sitter kvar tre runda bågar och tar sedan beslutet att släppa i samma sekund som jag känner att jag tappar balansen för mycket..

Den mjuka snöbädden resulterade i en lättare träff mot marken och stackars Zeb fortsatte en lång repa med bocksprång över ängen till det att han “kom tillbaka tillverkligheten” och insåg var han var och vad han höll på med. Ledsna gnäggar mot Compadre borta i hagen och sedan for han upp i full galopp mot honom.

Jag traskade efter och pratade hela tiden lugnande med honom där jag berättade att det inte var någon fara och att han var duktig. Han kom fram till mig och vi gick denna gången ned till paddocken där jag satt upp och fortsatte spektaklet.

Skritten och traven var så lugn och fin och nu höll jag mig enbart i vänstervarvet för att arbeta med en hjärnhalva i taget. När det åter var dags för galoppen blev det samma reaktion men jag var väldigt noga med att anpassa skänkel till hand samtidigt som jag hela tiden ropade “Bra.. bra, duktig! Duktig pojke, bra!” 😉 ..och vips så hade vi efter några varv lyckats rulla in i en lagom galopp och hålla den ett par varv.

Efter detta satt jag av direkt och berömde honom massa. Avslutningsvis kände jag i min kropp att några ryggningar behövdes eftersom han låser sig så i både kropp och knopp mot bettet och det är här den djupa bearbetningen av traumat kommer in.. 🙁

Helt plötsligt kunde Z inte backa och han låste sig mer och mer både i tanken och i agerandet. Jag testade allt jag kunde komma på men det var som att kommunicera med en vägg. Efter en stund av stort motstånd i allt jag bad om kom det sjukaste beteendet jag någonsin sett hos en häst.. och ändå tycker jag att jag sett det mesta hos hästar som varit traumatiserade, men det här tog verkligen priset.

Från ingenstans kastar Z in sitt huvud åt vänster, så pass att det ser ut som om han fastnat i sig själv. Jag menar inte här att han böjer sig åt ena hållet eller bara böjer halsen utan verkligen totalpanikar och fastnar med hela huvudet mot sitt vänstra skulderblad – hur sjutton nu en häst ens kan göra så?

Direkt kopplar jag scenariot!!

Jag vet så väl att Z blivit “tränad” på detta vis hos en annan tränare och när jag kikat runt på internet har jag även funnit video på hur denna människa “lär in” detta tygeltag som tanken är att använda sig av när hästar bockar eller stegrar osv.

Hästarna binds i bettet fast till sadeln.. och då menar jag verkligen FAST och KORT! Därefter får hästen själv “lösa problemet” och “lära sig att lätta” ??!!

Jag har hela tiden trott, men aldrig velat inse, att Z blivit utsatt för detta och tänkt att OM han nu blivit det så har han nog inte panikat så som jag kan tänka mig att han skulle kunna ha gjort..

Men när jag stod där i paddocken med min häst som vägrar ta bort huvudet fixerat från sin egen sida, hur jag än vänder och vrider på honom eller sakerna så förstår jag verkligen hur fruktansvärt illa han farit!

Med gråten i halsen pratar jag högt till Zebastian, som visar ögonvitor och låser sin käke vareje gång jag försöker lirka bort honom ur sitt eget övergrepp:

“Lilla gubben, det är ingen fara! Jag vet att du känner att du behöver visa och bearbeta detta men du kan släppa det nu, det är ingen fara!”

När han äntligen släpper, vilket nog egentligen inte är mer än efter några sekunder men som känns som en hel hemskt evighet, försöker han återigen kasta in huvudet på samma sätt men som jag lyckas hindra, och igen.. och igen.. och igen 🙁

Han gör ifrån sitt ett par tjut och tar sedan plötsligt ett stort djupt andetag och kommer tillbaka till verkligheten. Lilla hjärtat!!

Med hjärtat i halsgropen testade jag att rygga honom – och tro det eller ej men han krålade perfekt i samförstånd med sig själv.

Vi gick upp till stallet och jag ställde in honom i boxen medan jag hämtade in Compadre som sällskap. Jag väntade på det vanliga “hysterignägget” som alltid kommer när man hämtar eller lämnar en annan häst, men möts istället av ett helt vanligt gällt, välkomnande gnägg – som jag inte ens vet med mig om jag någonsin hört honom gnägga?!

Pojkarna fick stå inne och mysa inatt <3