Vilken känsla!
Pojkarna har fått gå ute i det milda “vintervädret” någon vecka nu eftersom det känns som det gör dem mer gott än att stå inne och trampa i boxarna. När Zebastian dessutom har sådana problem med att anpassa sig till min och Compadres tanke med relationer..
Jag har själv känt att jag kopplat bort Z, på grund av allt och självklar handlar det inte om utfrysning men jag är väldigt noga med att man inte varken som människa eller häst får bete sig hur som helst. Respekt och acceptans har varit ord som lilla pojken haft stora problem med.
Nu däremot känns det som vinden har vänt, kanske tillfälligt men det känns verkligen. Han tar det väldigt cool och vi kan “prata om saker” utan att det blir ett himla liv (helt otroligt!)
Hade kunnat skriva en hel roman om detta men jag låter det vara en bra känsla 😉
