Det är inte alltid lätt att ha massa känslor som spelar en ett spratt. Zebastian är en cool kille som får sina nervösa sammanbrott, han har extremt taskig självkänsla stundtals samtidigt som han ibland tar saker med otrolig säkerhet och lugn.
Innerst inne är vi alla trygga, men de känslor som ligger runt om oss kan ibland ställa till det och göra oss osäkra och otrygga i situationer. Zebastian har börjat leva ut de känslor som plågar hans inre ande och att vara i hans närhet när detta händer är inte särskilt trevligt, men eftersom han valt att dela med sig av sina “demoner” får jag se det som ett previlegie och vara där med honom, stå ut med honom och stötta honom genom det.
Eftersom jag börjat SE honom mer nu till vardags och istället för att ignorera hans otrevliga respektlöshet så behandlar jag honom tydligare, med mindre tolerans mot hans hänsynslöshet och massor av kärlek och tolerans när han visar sig skör. Precis som Compadre redan har gått igenom, spelar Zebastians känslor honom ett spel som självklart är väldigt jobbigt.
Hästar är snabba på att läsa av och förstå mönster i kroppsspråk och har de svårt för detta är det någonting som stör, som just nu för Zebastian. När han hamnar i konflikt med sig själv och sina handlingar har han svårt att ta in mig i sin lilla bubbla och då blir han som “hjärn-död”. Effekten av att fullfölja en uppgift blir extremt förlösande när man äntligen når fram till honom men också väldigt mentalt krävande för mig som inte har någon nyckel till hans känslobank (än!).
Vi fortsätter på vår väg och väntar med uppsittning eftersom det vore orättvist mot både honom och mig att blanda in det momentet nu när vi är på god väg mot någonting stort i hanteringen 🙂
