En väldigt oväntad stund fick jag och Zeb ta i torsdags kväll när jag kom ut för att kvällsfodra pojkarna. Klockan var runt tio och jag hade precis hängt upp Compadres hönät och skulle gå över till Zebastian, då jag ser att han står och skälver och skakar i hela kroppen. Precis såhär har jag berättat att han gjort en annan gång när jag tog in honom i stallet när den var halvfärdigt och då trodde jag att det var att han blev orolig över miljön kanske?!
Jag hade för några minuter sedan hört att en räv skrek i skogen en bit bort men den tystnade efter några skrik, om det var detta han nu var så upprörd/uppriven av!?
Tja, tänk er synen av en häst som står och skakar mitt framför er som verkar vara helt utan anledning. Vad gör man?! Förra gången testade jag allt så jag visste att det bara fanns en sak kvar – min samtalsbox! Igen.. *suck*
Jag tror att det tog mig 20 – 30 minuter för att nå honom. Trots att han befann sig rent fysiskt i boxen så fanns det ingen hemma mentalt, som att snacka med ett spöke. Extremt magiskt och obehagligt på samma gång när han efter denna långa stund äntligen börjar söka kontakt, eller inte?! Det är oerhört svårt för mig att läsa av om han är närvarande eller inte eftersom han är extremt lättlärd och går nästan läskigt snabbt in i vanemönster. Ett exempel på detta är att han när jag ger honom och Compadre mat på olika ställen ALLA GÅNGER går till “sin” mat även om han behöver gå förbi Compadres först. Detta mönster klarar han ut med en sådan vana att han inte är öppen för förändringar, det blir som en trygghet för honom som han väljer att befinna sig i.
När omständigheterna är mer fria och inte innefattar några direkta mönster har han svårt att veta hur han ska beté sig och blir då extremt osäker och jag skulle nästan kunna säga lynnig och opålitlig.
Vad tycker ni detta låter som, för mig som ett av alla dessa “fack” som vi stoppar människor med sociala svårigheter, vilket jag inte ens vet en bråkdel av men som jag förstått eftersom vi har särskolor m.m. i vårt samhälle.
Det otroliga och magiska med denna kväll är att min träningsmetod, som jag IDAG döpt till “samtalsbox”, är att jag fick bevisat fungerar på de mest extrema individer i de mest extrema situationer för..
..tro det eller ej, men Zebastian slutade skaka och skälva. Han slickade och tuggade samma typ av sätt som han gjorde vid vår senaste träningstillfälle vid vårt genombrott – intressant!
Jag stannade hos Zebastian för att kontrollera att situationen var stabil och han spände sig några gånger max och lyssnade av läget, men vibrerade ingenting i muskulaturen utan kom några sekunder senare tillbaka till verkligheten, ur sin bubbla, och fortsatte tugga på sitt hö i stillhet.
Compadre är helt normal när Zeb blir såhär, han påverkas ingenting!
En sista sak jag ska flika in om det här beteende är att så som jag utvärderat allt till nu är att Zeb har sjukligt (?) och farligt kontrollbehov som fullkomligen går honom över huvudet. Teorin för just detta tillfälle är att han hade panik över att han inte visste vad rävskriken kom ifrån eller vad det var för något och då kunde han inte släppa det. När jag sedan kom emellan och inte gav honom möjlighet att ha kontroll på läget blir han helt tokig.. för att tillslut komma in i ett lugn, en stillsamhet och harmoni där han känner in sig själv istället för allt annat runt omkring honom!
