Bildtext: En bild på Zebastian som jag fick från Sara
Wow 🙂 Detta mailet fick jag den 28 maj:
“Hej 🙂
Zebastian står mig varmt om hjärtat så
därför gör jag allt för att följa hans väg i livet!
Jag köpte honom från
uppfödaren lite som ett projekt då han va såå känslig men hade ett sådant lugn,
en sådan utstrålning och visade fina kvaliteter på löshoppning. När jag köpte
honom var han 3 år och skulle fylla 4 samma år.
När jag och en kompis (som
skulle dela häst med mig) provred honom var han spänd, osäker och väääldigt
känslig vid både uppsittning och för minsta tryck från skänkeln. Vi blev tokkära
och på någon vecka var han hemma hos oss i Gävle. Vi ställde honom på ridskolan
där vi själva är uppvuxna för där finns så mycket hjälp att få från bra kompisar
och tränare.
När jag första gången efter att han kom hem skulle rida gick
uppsittning och ridning galant men han var spak. Sen när han hämtat sig efter
den långa resan kom problemen, han var livrädd för uppsittning. Att sätta foten
i stigbygeln var ett projekt, så vi fick börja från noll.
Longering med
stigbyglar hängande var inga som helst problem så rädd för att det dunka och
slog var han inte.. Att spänna sadelgjorden var inga problem, ingen reaktion
på den heller så sadelgjordstvång var det inte.
Vi fick börja med att stå
bredvid honom och bara höja foten mot stigbygeln – han var livrädd!! Vad f*n har
hänt tänkte vi!?
När han litade på oss med detta började vi sätta foten i
stigbygeln och samma sak där – livrädd! Så där fortsatte vi länge och väl tills
det att vi kunde stå bredvid honom på pall med foten i stigbygeln med tyngd och
hänga så över ryggen.
Sen började vi leda varandra när vi hängde och när det
funkade bra så tog vi steget att sitta upp. Han var livrädd, spänd som en
fiolsträng och kunde explodera när som helst. När vi kunde göra det började vi
rida och då gick det bra – han hade börjat lita på oss. MEN vi kunde inte sitta
upp själva utan fick varje dag ha någon som höll i honom.. Även där var han
rädd. Var det en ny som höll i gick det inte.. Än en gång – vad har
hänt?!?!
Vi kom iallafall igång med ridningen och eftersom han var sååå
känslig tog jag hjälp av en ridlärare som är mycket lugn och mjuk. Hon började
hoppa på honom och han visade sig vara en riktig talang och riktigt
hinderklok. Så vi började åka ut på banhoppningsträningar med honom och han
skötte sig galant om en lite spänd vid uppsittningen. Sen startade han en riktig
tävling på hemmaplan och skötte sig super även där men med ett ner pga att han
snubblade till lite 🙂 Hon var såå kär i honom och ville verkligen att
han var hennes. Jag började även ta lite lektioner för den här tjejen och det
gick mycket bra.
Sen kom vi till ett stadie där han blev knäpp..!! Han kunde
gå super när man red och så small det – som från ingenstans. Han verkade själv
inte veta vad som hände riktigt. Han blev återigen oroligare när vi satt upp
(höll fortfarande alltid i honom vid uppsittning) kanske för att vi lät olika
hålla i honom nu!?
Lät honom vila i ca 5 veckor och började sen igen rida, då
var han lugn och harmonisk och uppsittningen var lättare igen men dock med
ihållning. Sen efter nån månads ridning kom det igen, det oberäkneliga då det
bara small från ingenstans.. Tänkte att nåt står inte rätt till.
Åkte ner
till en veterinärklinik och kollade upp honom och det visade sig att han hade en lös
benbit i hasen. Här hände det grejer i mitt egna liv så att jag inte skulle
varken kunna operera honom eller ha råd att ha honom kvar, så med sorg bad jag
tjejen som hoppat honom att ta honom – Gratis! Bara hon tog honom för dom funka
såå bra ihop.
Men det hände i samma veva saker i hennes liv att hon inte kunde
ta honom.. Förstökte sälja honom billigt tilll nån van och rutinerad ryttare
men inga hörde av sig. Inte såå konstigt eftersom jag skrev en annons med
sanningen: Lös benbit, känslig och allt det där..
Då jag inte kunde få iväg
honom och inte kunde behålla honom pga personliga själ tog jag mitt livs värsta
beslut, att ta bort honom.. Han va såå känslig å allt det där – ville heller
inte attt han skulle bli nån vandringspokal stackarn..
Men då vände det!! En
klubbkompis som utbildar unghästar kunde ta honom så jag körde honom dit. Gav
honom till dem så kunde de operera honom. Kan någon fixa den här hästen är det
de tänkte jag – men icke.. Efter ca 1 – 1,5 år sålde dom honom billigt till dom
som hade honom innan dig (också en klubbkompis till oss) ..och vad har
hänt??
Så här var Zebastian hos mig utöver ridningen:
Världens
lugnaste, snällaste, goaste häst som fanns. Alla blev kära i honom med hans
mysiga uppsyn. Det är här det inte stämmer med det som du skriver.
Han var
snäll och underlägsen i hagen, han gick med typ nio andra valacker. På sommaren
gick han med sjugosju ridskolehästar i deras beteshage 🙂 Han hetsåt inte, snarare
tvärtom. Jag fick aldrig se honom varken arg eller aggressiv, så människokär.
Supersnäll att ha både lös och på gången vid borstning och sadling osv. –
tryggheten själv.
Vi körde honom lite på töm och lina också, då var han
sååå fin. Världens mest kramgoa kille var han också. I transporten stod han
blickstilla hela tiden man körde (tappa balansen i högersväng tror ja det
var) och även när man kom fram dit man skulle. På plats var han lugn om en
lite spänd.
Efter det att jag lämnat bort honom har jag gråtit floder
över Z. Saknad samt – vad har jag gjort!?
Han har blivit precis det jag inte
ville att han skulle bli – en vandringspokal :'(
Du är femte ägaren på hans sju år.
Inte konstigt om han blivit det du skriver känner jag. Men var, när och hur
försvann den Z jag kände?!?! Jag gråter fortfarande över denna goa fina häst..
Jag har fortfarande skuldkänslor över att jag tog ett beslut som
innebar döden för honom samtidigt som jag känner – Varför tog ja inte bort
honom?! Hade jag gjort det hade han inte blivit vandringspokal.. Men hade jag gjort
det hade han inte fått chansen.
Känns som man kastat bort hans liv, känns
jättehemskt! Sådana känslor jag hade och HAR för den hästen går inte att
beskriva..
Nu ligger mitt hopp hos dig, att du kan reparera det som hänt
från det att jag lämnade bort honom tills nu. Jag vill men verkar aldrig
kunna släppa honom ur minnet, mest för att det har blivit som det blivit men
som sagt jag känner mig såå skyldig till allt.
Jag har gärna
kontakten så jag får veta vad som händer med honom. Jag kan skicka någon bild från
när jag hade honom men tror inte jag kan skicka videoklipp från tävling och
banhoppningsträningar – är lite oteknisk 🙂 Men kan försöka en annan dag om du
vill.
Har säkert mycket mer att berätta men kommer inte på allt just
nu.
Mvh Sara”
