Idag fick jag lov, av mig själv, att bli arg på honom. Dumheter och slita sönder och hetsäta i sitt hönät och kasta sig på Compadre och alla andra som råkar stå i hans väg för hans liv är så högt värderat – skitsnack och skituppförande rent ut sagt! Nu blev jag arg, för det fick faktiskt räcka. Bara de att Compadre är helt uppbiten på hela sin kropp och jag VET att han ALDRIG skulle göra någonting mot Zebastian just för att han är så konflikträdd..
Så, lite sura miner utagerade.. Så kan det bli ibland och så får det bli ibland när man givit någon flera chanser och bara får skit tillbaka.
Dagarna går och Zebastian kastar sig in i sin box, hetssliter i hönätet, kommer på sig själv med att gå för nära och skuttar till för att sedan glömma bort sig och komma på sig igen.. Han länns avtrubbad, trots att jag försöker ge honom tid, ge honom uppmärksamhet, kärlek, allt det jag vet att jag kan ge en häst och nå en häst med. Har han helt skärmat av sin omgivning och lever i någon slags trans. Kanske är det tvärt om än vad jag trott. Han kanske levde ut allt där han växte upp och sedan gick in i någon slags trans när han fick flytta!? Vem vet, inte jag..
Det finns en PÅ och en AV-knapp på Zeb. Det är när dagarna rullar på och man bara lever (eller inte lever, det beror på hur man ser det) och då är det AV-läge. Sedan finns PÅ-läget och det är när man ber honom om någonting och han får panik. Antingen är det panik som utageras mot andra, eller inom sig med dunkande hjärta och skakande kropp. Iof. skulle jag vilja säga att det inte är en PÅ-knapp utan en PÅ-AV-knapp, han är på men ändå av..
En dag ska jag finna den där PÅ-knappen! Har snuddat vid den ibland, men en dag är det PÅ-knapp utan att falla tillbaka 😉
