Eftersom han tagit så hårt på den lilla lilla inramning jag bad om i paddocken tänkte jag istället lösa lite knutar i boxen först. Med mindre yta tänkte jag att vi skulle slippa allt spring och att han kastar sig omkring. Istället tänkte jag att vi kunde använda oss av små små detaljer och på så vis få honom att förstå att det inte är fart och fläkt jag är ute efter.
Dock trodde jag fel, för precis som i paddocken blev det galenskap. Från början reagerade han ingenting och sedan allting. Det där med finlir och fingertoppskänsla fanns det inget som hette här. Jag känner alltid in och låter hästen ta sin tid men känner jag mig hotad gör jag mig självklart större så min röst blir hörd.
Med risk för att låta väldigt opedagogisk och oförstående så skulle jag kunna tro att Zebben har guldfiskminne. Ena sekunden försöker han söka en lösning, andra sekunden kastar han sig och tar det säkra före det osäkra, tredje sekunden hittar han på någonting helt annat, fjärde sekunden apatisk och femte sekunden går han in i sig själv och gör allt på en gång.
Då tillhör historien att det enda jag ber honom om och har gjort sedan han kom är att han ska förhålla sig på säkert avstånd från mig, att han ska gå åt åt höger när jag ber honom gå åt höger, vänster när jag ber honom gå åt vänster.. Men icke!
Häromdagen när jag pysslat lite i boxen med honom trodde jag att han verkligen förstått, men andra dagen minns han ingenting alls..
Han börjar direkt att stressa upp sig, svettas väldigt mycket (dock har han tjock päls fortfarande men ändå) och när han väl kommit upp i varv känns det omöjligt att coola ned. Dock – när han väl coolar ned blir han som ett fromt litet lamm, som en fölunge som kommer till mamma och vill ha kärlek. Då lägger han huvudet i famnen och bara står och blundar, rycken i underläppen och andas tungt och avslappnat.
Igen så tänkte jag på Mias (equiterapeutens) ord “Det är som om han gått på lösdrift i hela sitt liv tillsammans med sin mamma, sedan kom någon och skulle rida in honom pang bom och han hann inte riktigt förstå vad som hände, som om han befann sig i en chock. En dag lossade allt för honom och det blev en känsloexplosion.”
Kanske kan det ha varit så, för precis liknande känsloexplosioner gång på gång genomgår han med mig. På precis samma sätt, fast olika inkännande med olika individer såklart kommunicerar jag med olika sorters hästar med olika sorters bakgrund och personligheter, men aldrig har jag varit med om något så känsloladdat SÅ LÄNGE vid så många tillfällen efter varandra som med Zeb.
Lilla gubben! Vi tar den tid vi behöver. Även att folk undrar varför vi inte rider dig så lyssnar vi inte åt dem, för det är inte vad som räknas just nu, eller någonsin. Det viktigaste är att lära känna varandra, bygga upp ett förtroende, tillit och sedan någon gång när alla inblandade känner sig redo tar vi små steg mot ridningen.
Det som tillhör historian är ju just att han exploderar vid ridning/uppsittning och därför vill jag ta reda på så mycket som möjligt från marken först och hoppas på att det släpper problemet i ridningen också 🙂
