Zebastians blogg

Så, här stod jag med en häst, min häst, en labil själ eller var det en hästkropp vars själ splittrats, förtvinats!? Hur det än var hade det jag vi upplevde igår stärkt min aning om vem och hur Zebastian var.

Likgiltigheten förstår jag har genomstrålat honom eftersom han helt tappat sig själv. Å andra sidan skulle jag också tappa mig själv om jag haft folk i min omgivning som sagt att de ska slakta mig, inte bara en gång utan flera gånger. Första gången var det på tal om att ta bort honom för flera år sedan, i början av hans liv.. Andra gången var när han var hos sina förra ägare och folk runt omkring dem sade att de väl kunde avliva honom istället eftersom han var så problematisk. Som tur var är Birgitta (förra ägaren) och hennes familj goda människor som inte tar ett liv så lätt utan letade efter den rätta för Zeb och gav honom en chans.

För även om det inte är man själv som ska ha, eller kan ha hästen så finns det ingen rätt att ta bort dem. Då går problemet i graven men samtidigt lever det vidare där avlivningsbeslutet togs – så tror jag.

Men åter till Zebastian och vem han nu än är. Han står och hetsäter ur hönätet, kastar omkring det utan att ens känna efter hur mycket eller lite han fått tag i. Han lyssnar, men ändå lyssnar han inte.. *svår känsla*

Än så länge har jag ingen direkt plan på vad, hur och när jag ska börja med honom. Mental träning, “vanlig träning”, AR-träning, hur jag än väldigt att göra så känns det som att han (precis som Mia skrev) skulle behöva börja om från början och att det verkligen går in den här gången eftersom det känns chockartat i honom.

Jag låter tiden, livet vänta ut oss så kommer det när vi minst anar det. Jag tror på känslan, det spontana, och trots att det just nu känns väldigt tungt så får jag ha tillit som jag alltid tjatar om själv till andra!

Kram till alla tappra!

Måndag kom och jag mötte Emma i stallet, som skulle följa med mig och Zeb till equiterapeuten som moraliskt stöd 🙂

Eftersom vi haft sådana mentala och fysiska upplåsningar hos Mia med Compadre hade jag förväntan i kroppen inför detta besöket men jag hade ingen aning om det skulle vara låsningar, muskelspänningar eller vad annars?!

Hämtade Zeb i hagen, där han redan gått i fyra timmar. Klockan var nu runt nio och de gick ut halv fem i morse – så himla skönt att de går ute så mycket! Sedan tog vi på transportskydden fram, struntade i bak för att inte uppröra honom, och gick mot transporten som stod redo på stallplanen.

Han gick på jättefint och allt annat än motsträvig, ändå vill jag inte kalla honom följsam för.. Han var spänd, rädd, ledsen, jag vet inte vad men han skakade som ett asplöv. Han gjorde det vi bad honom om men han var så nervös att vi inte visste var han skulle ta vägen, explodera eller bara finna sig i det?!

När vi lämnat honom i transporten och skulle stiga in i bilen för att åka skakade hela transporten – lilla gubben!! Jättesvårtolkad, men både jag och Emma led verkligen med honom. Så mycket känslor i sig som liksom bara inte kommer ut..

Väl framme gick utlastningen helt okej, dock var han genomsvett. Han hade även gnäggat när vi saktat in ibland, ah *hjärteskärande*

Vi ställde in honom i en box med ett tunt täcke och så fick han lugna ned sig lite innan vi skulle påbörja behandlingen. Mia, jag och Emma satte oss ned ett tag och hon log varmt mot oss när hon påpekade om att jag skaffat mig en “problemhäst” till :’)

Efter några minuter tog vi av honom täcket som dragit åt sig massor av svett, sedan ledde vi honom till rummet där Mia går igenom hästarna. Han var högrest, spänd och yvig. Mia gav honom tid och började ta lite på honom, känna igenom och se om han skulle märka att det inte var någon fara.

Minuterna gick men det blev aldrig lugnt, det som var så himla skrämmande var att han inte ens lugnade sig en smula. Zebastian var spänd som en fiolsträng och Mia sade att det var som att känna igenom en vägg, stenhårt! Hon kunde i vilket fall konstatera att han inte verkade ha några låsningar, men angående muskulaturen sade hon var omöjligt att uttala sig om.

Vi testade att gå tillbaka till boxen igen och så stod vi där och Mia försökte precis som hon gjort i rummet att få ned hans nacke och komma till någon slags avslappning, men icke! Kanske någon sekund här och där men absolut inte mer..

Hon hämtade en näve hö och sträckte fram till honom och med ett nafs var det borta. “Nehe, jaha, precis som jag misstänkte!”, sade hon sedan. Jag frågade vad hon menade?! Då sade hon att han inte ens äter, utan bara tuggar per automatik i fullständig hysteri. En spänd häst äter heller inte, men det gjorde han. Så vi kunde konstatera att hans instinkter inte ens är okej..!?

Pappret som vi fick med oss hem var inte någon vacker syn:

Mia hade ju inte kunnat känna igenom Zeb så lagom besviket kändes det 🙁 Men som jag alltid säger, och tror, är att allt sker av en anledning och så även detta.

Jag gick ut med Zeb och tränade honom lite mentalt i en liten hage. Det tog mig nästan en timme att ens få kontakt med honom, eller ens vända huvudet åt det hållet jag bad honom. Det var rådde total kaos/panik i den lilla hästens huvud och just här förstod jag vilken häst jag köpt! Precis som jag misstänkt skulle problem från marken precis som de kända från ryggen uppdagas och här stod vi. Totalt blockerad och om man får säga kocko-beng-beng liten stackare :'(

Vi lastade på honom, kom hem med en lika svettig häst. Sedan släppte vi ut honom i hagen och lika blockerad/borta i skallen var han att hantera här hemma. Han gjorde det han skulle men var mentalt splittrad..

Fortsättning följer typ – vilken utmaning! *pust